Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

slat i Badmins fängelse, så visst, som jag heter Niklas Pentweazle. Det blef en ledsam afton för dem bäda, — ledsam för mr Pentweazle, som ännu icke hade återfått sina krafter efter sjukdomen, och svag och nervös som han var, förbittrades afimrs Bradstocks sätt att bemöta hans budbärare. För Grogram var deticke stort bättre, han kände sig ha ytterligare sjunkit i sin herres goda tanke. och under de många månader som han följt honom, hade han, trots all den bitterhet som rådde dem emellan, till den grad vänjt sig vid sitt beroende, att det retade honom mer än billigt, att ha fallit iZonåd. Till och med det öl, hvarmed han sökte trösta sig, hade förlorat sin vanliga godhet och föreföll honom dufvet och osmakligt. Det hade emellertid den verkan på honom, att han nästa morgon sof mer än vanligt tungt och ingalunda med något välbehag kände att nägon ruskade honom dug: tigt vid ena axeln för att få honom vaken. Brummande och svärjande satte han sig upp och såg mr Pentweazle stå resklädd vid sidan af -bädden. Om ni kan reda ert förnuft tillräckligt för att begripa mig, sade denne, sä hör nu hvad jag vill säga er. Grogram gaf med en nick sitt bifall tillkänna. Jag reser nu med första tåget till Gwynrathin. Jag vill sjelf se denna qvinna och tala med henne för att deraf bestämma om de mått och steg som böra tagas. Jaglemnar er qvar här. Allt hvad pi har att göra, är att hälla igen munnen, men ha ögon och öron öppna. Ser, eller hör ni något som i minsta grad kan vara oss till gagn; hör ni till exempel att någon person oförmodadt kommit till stor rikedom, eller att någon