Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

Under det han talade var hans ansigte dödsblekt, ögonbrynen hopdragna och ögonen stirrande och vidöppna; hans öfra läpp var uppdragen och de blottade, långa, oregelbundna tänderna påminte ovilkorligt om en vildgalt, som gör stånd mot hundarna. — Grogram hade aldrig förr sett sin herre sådan och han blef ordentligt rädd. Han är förskräcklig då han blir retad, så mycket är visst, tänkte Grogram. Jag är glad åt att jag ledde hans ilska på henne, i stället för att sjelf räka ut derför. Hellre ville jag råka ut för en björn än för detta lilla odjur då han kommer i raseri. Då han får hat till någon, så väjer han inga medel. Se bara på honom! han är mera lik en indian, än en menniska; åtminstone efter hvad jag har hört om sådana. Hvad står på, herre? tillade hap högt, då han fann mr Pentweazle fixera honom. Ingenting! Bry er inte om mig; tala mig ej till. Lemna mig allena för en stund eller bevaka mig åtminstone ej — det är värst af allt! — Jaså, det var hennes metod! Dygd och oskuld, bevars! Barnet skulle aktas för pestsmitta, ha, ha, ha! Skulle det sättet kanske rentvå henne från misstankar? Nej, pass! Menlösa, fromma menniskovänner skulle tro det, men jag känner verlden; jag som studerat dylika förhållanden, påstår alldeles tvärtom. Hon är en slug qvinna och förstår att spela sina kort väl. I morgon skall jag sjelf göra henne ett besök och skall då bättre kunna fatta mitt beslut. Grogram, hon sade ju inte något om att ni också i går varit sedd på orten ? Nej, inte ett ord. Godt, jag skall sjelf i morgon tala med henne och ändrar hon ej ton och bliv med görligare, så kommer hon innan veckans