Aftonbladet – 1 november 1872, sida 2

var han ännu träget sysselsatt, då squiren kom fram till honom, God morgon, sir, sade mr Womersley. Ni skrämmer mig genom det förberedande arbete, hvarmed jag ser er vara så ifrigt sysselsatt. Ni-har väl inte för afsigt att leda ännu ett banspår öfver mina egor, sade den gamle mannen fryntligt. Af detta yttrande, sir, finner jag mig ha den äran att tala med squire Womersley. sade mr Pentweazle under det han sträfvade för att taga af sitt lilla skalliga hufvud en tätt åtsittande resmössa, hvilken, då han höll henne i handen, var ganska lik ett svart fågelbo. Nej, min bäste sir, ingenting så betänkligt är här i fråga. Jag är rätt och slätt skickad af telegrafbolaget för att göra några små ändringar och modifikationer i den linie som redan fins. Ah, jaså! Då är ni kanske den herre, om hvilken min inspektor nyligen nämnde något till mig? inföll mr Womersley. Jag hörde med ledsnad af honom att ni genom ert arbete hade ådragit er ett svärt sjukdomsfall. Jag hade utan tvifvel skickat bud för att efterhöra ert tillstånd, men man sade mig att ni hade lemnat orten. Så var äfven förhållandet, sir. Jag blef tvungen att för en tid resa härifrån; men pligter ha återkallat mig, hvilka måste hör sammas och nu är jag äter här Jag fruktar att ni ändå inte är frisk, inföll mr Womersley vänligt. Ni synes mig inte stark nog för mycken ansträng ning. Om ni vill göra mig sällskap upp till mitt hem, — det ligger: ej långt härifrån — skall det bli mig ett stort nöje att få bjuda er pi frukost. Det duger ej, tänkte mr Pentweazle. Der kunde lätt någon vara, som förstod sig på telegrafer — den der australiske