Aftonbladet – 28 oktober 1872, sida 2

från de öfriga delarne af Lavrium. Hvilken fö afgift eller skatt skulle nu bolaget erlägga? je Dertill var processen mellan kronan och sl Keratea ännu ej slut, och man visste derför ve ej, huru mycket slagg var kronans och huru sö mycket bolagets. För att likväl ej läggaldi nägra hinder i vägen för blyets export och uj arbetets vidare framskridande ingicks den jsi 30 Nov. 1865 mellan. Serpien å bolagetsde vägnar och dåvarande finansministern So-oc tiroponlos en öfverenskommelse, hvilkensm olika tydning sedermera skulle blifva roten k: och upphofvet till hittills ändlösa förveck-ri lingar. Regeringen medgaf bolaget rätt att!p fritt och obehindradt utföra sitt bly med det o: vilkor, att bolaget åtog sig att betala allala skatter som redan voro pålagda eller kunde komma att genom lag påläggas utförseln af)k bly, samt medgatf regeringen säkerhet försi skattens utgörande i all bolagets fasta och ll lösa egendom på Laurium. så Den i fråga varande skatten blef emeller-!g tid ej bestämd förr än ett och ett halft årf senare. Den 14 April 1867 voterade nem-s ligen grekiska kammaren en lag, hvarigenom artikeln bly pålades en utförseltull af 10 proc. af nettobehållningen af dess tillverkning samt det bly, som producerats af staten tillbörigt slagg, särskildt drabbades af en ytterligare utförseltull af 20 proc. Inonan processen med Keratea var afgjord fick likväl bolaget betala endast 10 proc. för allt exporteradt bly, men stannade enligt öfverenskommelsen med allt sitt lösa och fasta gods i ansvar för utgörandet af de öfriga 20 proc, Så fortgick det nu iett halft år, till dess den 17 Dec. dom slutligen föll i processen med Keratea, och staten tillerkändes eganderätten ej blott till hela Ergastivia, utaf äfven till Placa och Cyprianas, tillsammans utgörande sex sjundedelar ar hela det omtvistade området. Stödjande sig på denna dom, fordrade nu regeringen erläggande såväl för all fraratid af 30 procents skatt för sex sjundedelar af det producerade blyet, som äfven det omedelbara utbetalandet af de 20 procent, hvilka sex sjundedelar af det sedan 1865 exporterade blyet bort erlägga. Detta var ett åskslag för bolaget. Ej nog med att det såg sina förhoppningar om besittningen af en ansenlig jordvidd svikna, det fann sig äfven hafva att betala 30 procent skatt för en stor mängd bly, för hvilket det hade beräknat att utgöra endast 10 procert. Men bolaget var ej sent att handla och fruktade ej att tillgripa stora medel, Litande på bistånd af franska och italientka beskickningarne, hvilka allt zedan företagets början tjenat bolaget till mellanband i dess underhandlingar med regeringen, j.; vägrade bolaget helt enkelt att utgöra mer än 10 proc. skatt! Säsom skäl härför anförde det, först att skatten vore oskäligt hög, vidare att förre finansministern Valois skulle afstått från statens anspråk på jorden, att den 1867 stadgade skatten ej kunde retroaktift drabba det före 1867 exporterade bly, samt slutligen att de ej kunde underkasta sig de grekiska domstolarnas utslag såsom ej nog opartiska. Härå genmälde regeringen ej utan skäl, att herr Valois åsigter ingalunda voro biadande för staten samt att han för öfrigt alltid åt kronan förbehållit åtminstone fem sjettedelar af Ergastiviag att vidare bolaget sjelft uttryckligen samtyckt att från år 1865 betala de skatter, som kunde komma att framdeles bestämmas, samt att uti Grekland grekisk lag och grekiska domstolar allena egde vitsord. Med stöd häraf anmodades bolaget att omedelbart utbetala de resterande skatterna, uppgående till ej mindre än 1,883,500 francs. Bolaget anhöll nu om beskickningarnes mel lankomst, hvarefter Frankrikes och Italiens representanter i Athen den 23 Maj 1871 tillställde regeringen en not, hvaruti hon uppmanades att i allo erkänna bolagetz, af beskickningarne för billiga ansedda anspråk, och bärmed var nu Lanurium-frågan född. . Men det var ej nog med denna förveekling. Under det detta pågick hade ett nytt tvistefrö uppstått mellan regeringen och bolaget. Det hade nemligen ej dröjt länge innan bolaget: ingeniörer varseblifvit att de gamla grufschakten ännu gömde stora malmtillgåugar, och Serpieri begärde redan den 6 April 1864 särskild koncession för bolaget att få bearbeta TLauriums gamla grufvor, hvilken koncession ock efter någon tidsutdrägt beviljades den 24 Augusti 1867. Men hvarken uti Serpieris ansökan eller uti regeringens resolution derå hade ett enda ord blifvit nämndt om de i jordlagren närmast grufvorna nedbäddade malmer, hvilka i foratiden upptagits ur grufvan, men an: setts för fattiga att smältas. Man hade ännu ej någon aning om tillvaron eller betydenheten a? dessa maimer, eller som de allmänt blifvit kallade ekvolader (utskott). Det var först under fortgången af grutarbetet år 1868 som ingeniörerne insågo, hvilken fördel man kunde draga af dem, men då upptäckten en gång gjorts, förlorades ingen tid att tillgodogöra sig densamma. Våren 1869 var brytningen af ekvoladerna i full gång; en särskild jernväg anlades genom malmfältet för att föra malmen till smältugnarne, der den blandades med slaggen, och storartade anläggningar gjordes för förädlandet af hvad bolaget ansåg såsom en nyförvärfvad rikedom. Då kom helt plötsligt förbud från regeringen att vidare röra en enda centner af ekvoladerna, såsom ej inbegripna i den bolaget gifna koncessionen och således tillhörande grekiska kronan. Bolaget protesterade — men förgäfves. Regeringen hänvisade till den grekiska lagen, hvilken i sjelfva verket i likhet med den franska, hvaraf den är en öfversättming, ej inbegriper rätt till förkastade malmer i koncesaionen till sjelfva graofvan, och bolaget anmodades att i fall af missnöje vända sig till domstolarne. Malmfältet besattes derpå af vakter, och bolaget måste låta arbetet afstanna. Nu ru ma mm 1 AA PÅ UU MA FA rr VR PÅ OLA AR OF