Aftonbladet – 28 oktober 1872, sida 2

tighet, men jag tror ändå knappt. att ert förslag passar mig. Hvad inbrottsstöld angår, skulle jag vid en sådan spela en klen roll, och jag befarar att jag inte heller skulle passa rätt bra för edra andra förslag. Hvad edra öfriga anmärkningar beträffar, så äro de rätt och slätt dumt pladder. Tackar för komplimenten, mumlade Grogram. Jag menar hvad ni yttrade angående att bhämnas, förklarade den lille mannen. Kan ni verkligen för ett ögonblick inbilla er, min gode vän, att min afsigt med att få reda på röfvaren, är att hämnas? Jag tänker tvärtom alldeles som ni, att hämnd är ett nöje, som sällan ger en god valuta. Jag har en helt annan grund för min önskan att upptäcka denne person, eller dessa personer, som det heter i lagen. Utan tvifvel ha de handlat precist så som vi ämnade göra det, — de ha i smyg tagit hela skatten och bålla sitt fynd hemligt. Men om vi bara komme under fund med hvilka de äro, så skulle vi komma öfver dem som en blixt och ropa bält ten hvarderal Vägrade de kunde vi angifva dem för polisen, eller åtminstone hota att göra det. Det skulle jag inte kunna, anmärkte Grogram. Hm! — nej, kanske inte precist; då jag yttrade mig sä, glömde jag för ögonblicket vissa små obehagliga förhållanden för er; men jag skulle kunna det-och jag handlar naturligtvis alltid härvidlag både på edra och på egna vägnar. Ja, ja, det ligger allt förstånd i detta, yttrade Grogram lärgsamt. Jag skulle nästan tro det!s genrmälde den förre; och hvad mera är, det ligger tolftusen pund häruti, såvida jag blott lyckas få den gynnaren, som tagit penningarne,