Aftonbladet – 23 oktober 1872, sida 3

blef det hädanefter allt. Revolutionerna åren 1830 och 1848 befästade ytterligare de nya maktinnehafvarnes välde. Alltifrån år 1830, då Julikonungadömet i Frankrike aflöste restaurationsperiodens för alltid graflagda politik har spiran hvilat i bourgeoisiens, den bildade medelklassens, händer, Ståndsprivilegiernas statsbyggnad låg slagen i spillror; i dess ställe reste sig öfverallt i Europa det industriella samfundet, hvars lösen och -lifsprincip är det fria för värfvet, Snart visade det sig emellertid att detta samfund, lika väl som det feodala, var fotadt på ett socialt motsatsförhållande, som, bragt till sin fulla utveckling, allvarligt hotade dess bestånd. Det var under åberopande af frihetens och jemnlikhetens grundsatser — revolutionens allsmäktiga slagord — det tredje ständet lyckats störta konungamakt och aristokrati. Men då inom det nya samfundet en viss förmögenhet eller inkomst — det fria förvärfvets frukter gjordes till den politiska befogenhetens vilkor, kommo friheten och jemlikheten att stå såsom ouppfylda löften för de mindre bemedlades och de utarmades talrika Elaes. Den ekonomiskt välstående lassen Hlet den politiskt herskande, de öfriga den beherskade, alltså borgerligt underordnade och ofria. Revolutionens ofvanämnda grundsatser hade: alltså genom la force des choses slagit öfver i sin egen motsats; samma sociala svalg, som fordom åtskilt adelsmannen och plebejen, öppnade sig nu mellan kapttalets män och proletariatet. ena sidan rikedom, bildning, njutningar, makt; å andra sidan armod, okunnighet, nöd, beroende. Ju skarpare denna sociala orättvisa framträdde under samfundets utveckling på sin gifna grundval, desto bittrare blef naturligtvis stämningen mellan samhällsklasserna; hos de maktegande växte högmodet och fruktan, hos de förtryckte afunden och hatet. Det låg i dessa förhållandeus natur att revolutionära tendenser på nytt skulle uppkomma, tendenser, som icke läto sig nöjas med en förändring i författningen, utan småningom riktade sig allt mer mot egendomen såsom den erkända grunden till olikheten i politiska rättigheter. Arbetareståndet — som nu för första gången träder upp på skådeplatsen såsom ett särskildt stånd med gemensamma intressen — fordrade ett annat förhållande mellan kapital och arbete, en ny ekonomisk och politisk samhällsordning. Ur dessa arbetarnes fordringar och de med dem sammanhänhängande problemen uppstod efterhand -århundradets sociala fråga. Efter det första franska kejsardömets fall egnar man sig under de närmast följande trenne årtiondena åt försök att finna en teoretisk lösning af frågan. Socialismen och kommunismen sättas i system; S:t Simon, Fourier, Cabet, R. Oweh påkalla samtidens uppmärksamhet för nya, verldsförlossande läror, fantastiska, välmenta och — praktiskt outförbara. Den politiska ställningen undergår förändringar, men de sociala missförhållandena stå qvar och skärpas ytterligare med tiden: å ena sidan de på få händer hopade oerhörda rikedomarne, det andra kejsardömets lyx och sedeförderf; å andra sidan, i fagaväckande former af lidande, tidens kräfta: pauperismen. Då är det arbetarne sjelfve taga sin lifsfråga om hand; misströstande om hennes lösning på teoriens fredliga väg, vilja de sönderhugga knuten med svärdet: Härmed har den sociala frågån inträdt i ett nytt skede; lösningsförsöken, hvilkas mål förut varit ävägabringandet af det gamla samhällets pånyttfödelse, åsyfta nu, der de kraftigast gripa in i lifvet, ej att lappa på den nuvarande samhällsbyggnaden, men att nedrifva den till grunden, göra table rase och bygga upp allt på nytt... Så lyder i-kort sammandrag ett af de hotfullt utslungade månifesten från det beryktade samfund — den internationella arbetareföreningen — som i vissa afseenden står såsom ett typiskt uttryck för arbetareklassens syften. . Internationale, heter det i en af föreningens organer, är uppväckelse ur sömnen, sedliggörelse (!), makt, arbetarnes nära förestående triumf på ruinerna af kapitalet. Uppbyggas skall denna triumf genom ett storartadt socialt krig — det enda tillåtna nu, sedan fädernesland och nationalitet förklarats vara endast tomma ord! — det fjerde ståidets krig mot det tredje, slafvarnes mot deras herrar !s (Forts.)