Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 3

-Ji Danmark, i Norge och i Sverige? El ller månne någon annan skilnad kan uppgif vas, än den vi anfört, emellan statskyrka och folkkyrka? Kan annan skilnad icke luppgifvas, då frågas med skäl: Böra vi icke Inu omsider låta våra prester och biskopai veta allt detta? — Att de icke alla synas veta det, derom föreligger mer än ett bevis. Och huru mycken villervalla i begreppen som häraf uppkommer, vore icke svårt att visa. Vi behöfva blott jemföra tvenne yttranden i den åberopade broschyren. I den senare af de tvenne uppsatserna klagar biskopen öfver den religiösa subjektivismen, d.v.s öfver de många sjelfrådiga meningarne, som börjat uppkomma inom vår gamla svenska kyrka, — och hvilka dock vid närmare be. traktande just betyda, hvad biskopen i den förra af de tvenne uppsatserna med allt skäl varmt och ifrigt förordar, nemligen att man omsider börjat inom vår kyrka ej blott obJjektivt, till det yttre, utan äfven subjektivt, d. Vv. 8. personligt söka tillegna sig sanningen, (om ock dessa försök till en början föra många på villostigar). Anledningen till detta förbiseende är oss klar: Biskopen anser, att vår svenska kyrka ännu är en statskyrka i den gamla exklusiva meningen, som utesluter alla subjektiva hugskott, och anser således med ovilja dylik sjelfständighet i tänkandet, — icke besinnande att sådan är vägen till det personliga tillegnandet af sanningen. Samma förbiseende af vår svenska kyrkas egenskap att nu mera verkligen vara en folkkyrka vållar ock en förvirring i begreppet om kyrklighet. Allmänt klagas nu i vårt land, icke minst bland de högkyrklige, öfver bristande kyrkligt sinne. Man syftar dermed på de många skiftande meningarne och partierna som uppkommit i vår kyrka, t. ex. baptistiska, metodistiska, separatistiska, pietistiska meningar; men månne de högkyrklige äro fullt berättigade att bär beklaga sig. Vilja icke alla dessa meningsskiljaktige allra helst stanna qvar inom den allmänna svenska kyrkan? Hvem är det, som främst söker drifva dem ut och in i små afsöndrade kyrkosamfund, om ej de högkyrklige, de så kallade prelaterna? Vifråga: Om den allmänna svenska församlingen, kyrkan, skall vara Kristi lekamen, hvem är det som söndersliter Kristi lekamen, om ej — desse? Men vi fråga vidare: Är det mindre synd att sönderslita Kristi lekamen, än att, såsom fordom fariseerne och de skriftlärde, korsfästa Kristi lekamen? Böra då icke desse högkyrklige främst klandras för bristande kyrkligt sinne? Vi glädja oss högligen åt, att dessa vigtiga sanningar omsider börjat uppgå till klarhet för den engelska statskyrkans biskopar, och främst för nämnda kyrkas primas, erkebiskopen af Canterbury, som nyligen i offentligt prestmöte förklarat sig anse att engelska statskyrkan begått ett stort misstag, då den fordom ur sitt sköte utdrifvit kyrkans varmaste medlemmar, nemligen då de utdrefvo metodisterna, baptisterna, presbyterianerna, m. fl.; och nu söka redan flere af anglikanska högkyrkans prester genom ömsesidiga inbjudningar till hvarandras predikstolar (särskilt till andra tisdagen af nästkommande November) små ningom försona det brutna. — Månne ej vår svenska kyrkas målsmän hade något att häraf lära? Och om så är, hvem är det som borde gå främst för en sådan reform i värt land, om ej just dessa vår kyrkas mälsmän — vi mena biskoparna och domkapitlen? Vid frågan om reformer, hvem borde framför andra känna sig manad, att för sådane ställa sig i spetsen, om ej just dessa? Men härtill se vi tyvärr ännu icke något spår, utan snanare ett motstånd mot alla tidsenliga reformer — ett motstånd, som redan hotar spränga sönder vår gamla svenska kyrka. Och hvad är orsaken till detta motstånd? Jo, utan tvifvel, att man —i all sin välmening, förstås — ännu ej märkt, att vår svenska kyrka genom vår lagstiftnings åtgöranden, redan är en — folkkyrka. Härmed hafva vi ingalunda förnekat hvarje religiös bekännelses anhängare, att inom vår svenska folkkyrka fritt få gruppera sig, sluta sig tillhopa, och söka ordna sig på bästa sätt — allt efter som anden verkar,