Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 3

Hvad är skilnaden mellan folkkyrka och statskyrka? Det är bekant att Danmarks statskyrka år 1849, efter mångas önskan och till mån gas glädje, förvandlades till en folkkyrka. Här i Sverige inbilla vi oss — åtminstone de fleste af oss — att vi ännu hafva en statskyrka, och äfven våra bästa och frommaste biskopar fortfara derföre ännu att tala och skrifva alldeles såsom om allting vore som förr, och likasom om vi ännu hade qvar vår gamla statskyrka (se t. ex, biskop Brings nyss utkomna brochyr: Tvenne uppsatser,, Lund 1872). Tänk om det nu helt oförväntadt en vacker dag upptäcktes, att vi här i vårt kära fädernesland alldeles icke hafva mera någon statskyrka i detta ords gamla mening, utan en folkkyrka! — Hvad är då skilnaden frågar man, emellan en statskyrka och en folkkyrka? Skilnaden är den, att en folkkyrka genom allmän lag öppet tillåter olika sekter och bekännelser finnas inom sitt sköte och utan något förnärmande hafva sin fria religionsöfning inom folkkyrkans område; så trifvas t. ex. Grundtvigianerna m. fl. mycket väl inom den danska folkkyrkan, och ingen gör dem något förnär. En statskyrka deremot är exklusif, d. v. s. den tillåter inga andra lär ror eller kyrkoskick, eller några andra nyheter deri införas, än dem hon sjelf godkänner och dem hon anser med sin gamla ordning fullt öfverensstämmande. Hon till läter säledes icke (lika litet som Roms kyrka) t. ex. några från hennes bekännelse afvikande sekter finnas inom hennes sköte. Att upplösa det så kallade sockenbandet, d. v. s. tillåta församlingsmedlemmar döpas, konfirmeras, admitteras till nattvardsbord, vigas, kyrktagas, begrafvas af någon annan prest än församlingens egen själasörjare — sådant allt anser hon med harm och ovilja; ja, hon ser icke gerna, att man löper till annan sockenkyrka, om ock af hennes egen bekännelse, för att der höra en predikant, som mera motsvarar det inre behofvet hos en allvarligt sinnad menniska. Ännu mindre tillåter hon således, att inom hennes sköte få finnas personer, som i sin tro öppet afvika från hennes bekännelse. Hvem känner icke de många kättareförföljelser, tvångsdop och landsförvisningar, som ej längesedan ännu hörde till ordningen för dagen inom våra egna landamären? Och hvem kan derföre undra öfver den bitterhet emot statskyrkan, som uppenbarar sig hos de förföljde? Statskyrkan misstänker till och med sina egna bekännare, om hon märker dem flocka sig tillsammans inom församlingens egna gränser till gemensam bön och bibelläsning, och utfärdar emot dem de allra strängaste påbud. Hon ser icke gerna någon ny bibelöfversättning, vore den än så förträfflig, och tåler gerna, att bibelkommissionen dermed uppskjuter, vore det ock i hundra år. — Sådant var förhållandet ännu för tjugo år sedan ibland oss, såsom vi litet hvar minnas. Men omkring och strax efter år 1850 började friare vindar att blåsa i hela vår Nord, och en upplyst regering förstod att i rättan tid lossa något litet på vår svenska statskyrkas alltför hårdt åtdragna band. Så t. ex. upp: häfdes snart 1726 års orimliga konventikelplakat; sockenbandet brast sönder; och hvar och en medlem af den svenska kyrkan fick nu anlita hvilken prest han behagade för sina religiösa behof; och i 14 2 af Kongl. förordningen den 23 Oktober 1660 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, heter det: Framhärdar någon i sin villfarelse... dock skall han ej anses från kyrkan skild, förrän han... blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen. — Samma lagstiftning antogs ännu tidigare i den norska kyrkan, I norska Dissenterloven at d. 16 Juli 1845, 15 2 läsa vi: Ingen erkjendes i Allmindelighed for udtraadt af Statskirken, forinden han... har personlig infundet sig hos vedkommende Sognepraest og anmeldt sin Udtradelse till Indförelse i Ministerialbogen. — Nu fråga vi: Hvilken slutsats kan och bör dragas af allt detta? Misstaga vi oss, om vi säga, att vi hafva om ej just till namnet, dock i sjelfva verket och genom lag, en folkkyrka i hela Norden