Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 3

uppstiga på påfvestolen, om ban ej sjel af blysamhet motsatt sig denna upphöjelse Mot det val jag bland katolska teologer hä träffat, torde ni således icke hafva någo att invända. Ni lär i hvarje fall icke på Hå, att edra ord hafva högre auktoritet är ans. Kardinal Bellarmin lemnar följande def nition på aflatet: Kyrkan G6ch teologernas skolor kall: aflat förlåtelsen af de symdastraff, som oftc återstå att afplånas, sedan syndaskuldernar förlåtelse och försoning erhållits 1 botens sakrament, hvilka eftergifter påfvarne un der vissa tider och icke utan rättvis och -I skälig orsak pläga af faderlig mildhet med dela. (Ecclesia et scholxe theologorum in dulgentiäs vocant remissiones poenaram. que sepe rematient eluende post remissio nem culparum et reconciliationem in sacramento poenitentixz adeptam, quas remissiones summi pontifices ex paterna lenitate... certis temporibus et non sine justa aliqua Jet rationabili causa concedere solent.) ). Denna definition kan vid första påseen.Idet tyckas temligen oskyldig; men Bellarmin äktar sig väl att inskränka de syndastraff, som återstå att afplånas, till kyrkoIstraffen i vanlig mening. Han tvärtom förklarar uttryckligen i sin afhandling De inI dulgentiis, att Det är den vissaste sak och bland katolikerna icke betviflad, att själarne, som utstå sina straff iskärselden, kunna hjelpas medelst aflat. Res certissima est et apud catholicos indubitata, indulgentiis juvari posse animas, que in purgatorio poenas luunt.) Såväl i sin afhandling De purgatorio som i den förut nämnda afhandlingen utvecklar Bellarmin huru aflatet har denna verkan på själarne i skärselden. Påfven, säger han, kan aflösa både lefvande och döde ifrån straff, men det sker på olika vis. Öfver de lefvande är påfven omedelbart herre och kan derför sjelf omedelbart aflösa dem; öfver de döda är Gud sjelf herre, men eftersom påfven har kyrkans skattkammare af öfverloppsgerningar till sitt förfogande och då han ur denna tillbjuder ett skäligt skadestånd för de dödas räkning, vinna de aflösning af Gud 5). Bellarmin frambåller med eftertryck, att aflatets frälsande kraft är ej endast af kyrkligt juridisk natur: aflatet frigör menniskan ur strafftillståndet ej blott inför kyrkan. utan ock inför Gud ). För er, herr pastor, torde det ej vara nödigt påpeka, att denna sats är uttalad äfven af andra katolska teologer, hvilkas auktoritet är obestridlig inom eder kyrka, t. ex. af den till helgon upphöjde englå-doktorn Thomas Aquinas, som förklarar, att aflatet har gällande kraft så väl inför kyrkans forum som inför Guds doft till afvändande af det straff, som icke tillgifves i botens sakrament 7). Sedan. jag nu med edra förnämsta lärares ord vederlagt der missledande uppgift ni lemnat förande åslgterna inom katolska kyrkan om aflats natär och vidden af dess verkan, vill jag å andra sidän gsrna meag Va, att eder kyrka icke saknat män, gom velat, 88 aflatst inskränkt till eftergift eller imlldring af kyrköstraffens De hafva kunnat uttala denna åsigt, emedan Tridentinska konciliet aktat sig för att utstaka gränserna för aflatets verkan, Men detta samma konellium hår icke mindre tagit sig till vara för att frånkänna aflatet dess betydelse för straffen i skärseldeti, eltiru de hädiska missbruk, som katolska kyrkan hade drifvit med aflatskrämeriet, och de reformatoriska rörelser, som den sedliga och religiösa harmen häröfver framkallade, väl borde hafva förmått eder kyrkas fäder dertill: De hafva i stället genom sin betydelsefulla tystnad bekräftat den allmänna, af de förnämste teologerna under medeltiden understödda, åsigten om aflatets verkan. Tridentinska mötet liskränkte sig till att ännu en gång fastställa, att makten ätt förläng aflat är af Kristus kyrkan medgifven och att varna mot missbruket af denna för det kristna folket högst välgörande inrättning. Sjelfva denhä varning framkom tvungen och afsåg förnämligast att beröfva skättarne tillfälle till att häda insigne hoc indulggitlarnm nomen 8). -Derför kunde ock Bellarmin, den tridentinska bekännelsens främste och skarpsinnigaste försvarare, som var samtida med tridentinska mötet och utgaf sina här anförda Disputåtiones i Rom år 1581, säleles endast 17 till 18 år efter mötets afslutande, akta sig skyldig att uppträda som Mlatets förkämpe i hela dess gamla utsträckting. Herr pastor! Sedan saken nu blifvit beyst; återstår att belysa orden, hvilka spela Nn så stor roll i teologiska tvister, och oakom hvilka man icke sällan drager sig illbaka, när man i sak är slagen. Det är cke utan skäl Göthe, med hänsyn till teoogien, låter den i skolastkappa utstyrde Mefistofeles säga: Mit Worten lässt sich trefflich streiten, Mit Worten ein System bereiten, An Worte lässt sig trefflich glauben, Von einem Wort lässt sich kein Jota rauben.Så har ni i er skrifvelse till Aftonbladet agt mycken vigt på skilnaden mellan synlernas förlåtelse och syndastraffens förmilding eller tillgift, och ni påstår, att med flat aldrig menats det förra, utan blott det enare. Också är det sannt, att de katolka skolasterna skilja mellan syndens skuld, om tillika med de eviga straffen kan utplålas genom botens sakrament, och de ändiga syndastraffen i detta lifvet och i skärsIden, som kunna utplånas genom förvärfHet Hi cc rat A to sr HR Po sr no RH MG kt och mt rt rr DA ) Dat (pontifex) vere indulgentiam subditis suis —; contra autem defunctis non dicitur dare simpliciter indulgentiam sed per modum suffragii, quia non ipse sed Deus acceptat conpensationem pro defunctis et eosdem defunctos absolvit, pontifex autem solum offert ex thesauro justam conpensationem. (De indulgentiis.) Non enim potest pontifex absolvere defunctos a poenis, quomodo absolvit viventes, quia illi non sunt ei subjecti, isti sunt; potest tamen tamqvam summus dispensator thesauri Eccle sie communicare illis bona opera poenalia, que in thesauro sunt. (De purgatorio.) ) Indulgentis liberant homines a reatu poenze non solum coram ecclesia sed etiam coram deo.