Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

Nej, hon hade ingenting att förebrå sig, angående Jack Darston. Hennes förbindelse med Frank hade ingåtts då Ellen var så ung, och var dessutom så väl bekanti trakten, att huru mycket än andra unge män måtte beundrat henne, så var Jack den ende hvilken icke tycktes veta något och som derföre framställde sina känslor i ett formligt giftermålsanbud. Hennes förbindelse med Frank! — ja, den var utgångspunkten för alla hennes tankar, handlingar och känslor, alltsedan den stund, då hon först lyssnat på honom med rodnande kinder och ärligt gifvit honom sitt löfte om trohet. Det var således någonting rörande honom, som framkallade denna förstämning, Ellen var tvungen att medgifva detta för sig, sedan hon länge och fruktlöst sökt tillskrifva det andra orsaker. Men var då icke hans kärlek tili henne orubbad? Hade han ej gilvit heone säkra bevis derpå, då han återkom till henne och igenom att efter sin återkomst ofta och innerligt bedja henne att snart bli hans maka? Hon sade sig sjelf, att hade Frank Scorrier också kommit åter så ruinerad och eländig som hans sista bref lät förmoda, skulle hon icke kunnat förlåta sig, om hon trott att blott hennes nyvunna rikedom åter hade fört honom till hennes sida. Nej, äfven då skulle han drifvits till henne af samma kärlek, som hade sporrat honom att begifva sig ut i verlden för att vinna rikedomar och lägga dem för hennes fötter. Huru mycket mera skulle hon icke dömma så nu? Hur mycket mindre skulle hon ej anse sig be rättigad att för ett enda ögonblick hysa ovärdiga tvifvel, då ban återkom, sjelf vinnare af en ganska betydlig förmögenhet, under förklaring att hans högsta lycka var att få dela den med henne!