Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

mera värdt, att hällas dyrt och kärt. Hjalmar Nathorst. Den ökade tillit till freden, hvilken var afsedd att utgöra den förnämsta frukten afl. trekejsarmötet i Berlin, tyckes ingenstädes vilja gifva sig tillkänna. Tvärtom antyda flere tecken att farhågorna för stundande krigiska förvecklingar i vår verldsdel ärol stadda i ett oafbrutet tilltagande. Betecknande i detta hänseende är det förslag om en förökning af den österrikiska armåöns styrka å fredsfot, hvilket den österrikiskungerska regeringen nära nog omedelbart efter tre-kejsarmötet ansåg sig böra framställa hos delegationerna, äfvensom de märkliga uttalanden, hvilka ministerpresidenten Andrassy under förhandlingarna härom lade i dentia församling, och för hvilka vi längre ned i deiinaå revy närmare redogöra. Holländska och danska regeringarnas fränställningar hos sina länders representationer angående ökade anslag för krigsväsendets tidsenliga utveckling utgöra äfven märkliga illustrationer till det förtroende till freden, hvilket skulle blifva en följd af Tysklands suptemati i Europa och Frankrikes lemlästande. Det mest karakteristiska äf allt är dock, att sjelfve den trofaste bundsförvandten Ryssland börjar gripas af den lifligaste oro för den öfvermäktiga grannstaten och att stämmor der ständigt höja sig, hvilka förutspå att det förr eller senare måste komma till en konflikt mellan de båda grannarne, på grund af Tysklands oemotståndliga begär efter ökade landvinningar. Hur stark denna oro är, och hvilket misstroende det naticnella partiet i Ryssland hyser till fredens bestånd under preussiskt hägt framgår i klara drag ur en artikel i tidningen Ryska Verlden, hvilken i många hänseenden är af den märkliga beskaffenhet, att vi anse oss böra i sin helhet meddela densamma. Det ryska bladets resonnement lyder på följande sätt: Alla hafva brådtom att försäkra oss om kejsarmötets i Berlin fredliga karakter och om Preussens önskan att upprätthålla freden. Och hvarpå skulle man väl också kunna grunda några allarmerande farhågor för framtiden, när Berlinhofvet och kanslern äro så smeksamma och förekommande!... Men Frankrikes friska, icke ännu igengrodda sår äro talande bevis för, huru farligt det är att sorglöst sätta tro till Preussens fredliga stämning och att, under det man upp rätthåller de vänliga förhållandena till det, icke på samma gång hålla sig förberedd på ett oväntadt angrepp af det. Språket är oss gifvet, säger Talleyrand, för att dölja våra tankar. Denna fras måste betraktas som ett axiom för den nyare politiken. Han skall gifva seger åt den, hvilken bäst förstår att genom fredliga tal dölja sina krigiska afsigter och öfverrumpla sina motståndare. Må vi blott erinra oss huru varmt Preussen omedelbart före 1866 års krig för säkrade Österrike om sin vänskap och huru skickligt det förstod att vid sina förberedelser till kriget med Frankrike låtsa som om det af innersta hjerta önskade fred. Vi erinra oss endast alltför väl kanslerns periodiska tillbakaträdande från affärerna, hans resor till badorterna och hans intima konferenser med främmande makters representanter. Hans oskyldiga rekreationer i landtlifvets lugn och de tyska tidningarnas läspande fredsförsäkringar äro de olycksbådande tecknen till en annalkande politisk storm, det listiga lurpassandet af pantern, gom står färdig att kasta sig öfver sitt byte. Den som efter allt detta sätter tro till de germaniska herdesångerna, den kan lugnt slumra in på en vulkan. Nej, Tyskland kan icke förblifva en fredlig åskådare af händelserna, och detta icke blott till följd af Berlin-kabinettets inflytande, utan i kraft af den politiska tillväxtens oförnäderliga lag; liksom en med vatten öfverfyld skål icke kan motstå detsammas påträngande, så söker äfven det tyska riket, tätt befolkadt af en civiliserad nation, hvilken hopat enorma intellektuella och materiella rikedomar, en verkningskrets, och kastar sig, icke finnande några skrankor för sina kraf ter, än öfver den ene, än öfver den andre af sina grannar, uppslukande den ena provinsen efter den andra. Men alla eröfringar, som det gjort, äro icke i stånd att tillfredsställa dess trångbodda befokning, hvilken årligen skickar enorma massor af utvandrare till Amerika. Känslan af attega för knappt utrymme och medvetandet af egen kraft tvinga detta i en fas af fysisk öfvermakt inträdda land att tänka på eröfringar. Historien lär oss, att förr eller senare hvarje folk i sin ordning intager en framstående ställning, så snart det kommit till den största utveckling af sina ekonomiska krafter, till politisk enhet och jemnvigt mellan alla sociala element, och att under denna period dess hela verksamhet är riktad på blodiga krig och oupphörliga eröfringar. Tyskland har just nu blifvit enadt, just nu känt sin kraft och just nu gjort sina första språng på politikens arena. Dess relativt lätta och läckra byte har blott haft till följd att dess eröfringslusta