Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

röfning ; od : an täfohsln att, rörande allt hvad erpeiksfödskap och maskiner heter, sättas verket, af det giltig skäl att ingen anlän stat imbörtefar Hera dylika redskap än ist österrikiska kejsardömet, och den dom: om der blifver fälld kommer att hafva det ra största inflytande på afsättningen un-! ler en följd af är, till dess en tiy och lika msorgsfoll pröfning främdeles Möjligen kan Komma ätt Sifvå ett annat utslag. Skulle vårt lands namn saknas vid denna pröfning, å skulle derigenom en så stor skada blifvit ss tillfogad, att vi skulle behöfva i åra: al anstränga oss för att återvinta hvad vi ålunda tenklöst förlorat. Det är ej utan att icke bekymmer för nåsonting dylikt redan finnes, Man har sagt tt våra redskaps. och maskinfabrikanter, sfverhopade med beställningar från KRyssand, icke ämnå utställa sina fabrikater i Wien. Huru menligt detta skulle vara för leras egna intressen, torde framgå af hvad iom ofvan anförts. Men ej allenast detta ör tagas i öfvervägande, utan ock möjligeten af att genom förhållanden som icke äta beräkna big, Såsom höga tullsatser, inietmsk tillverkning, krig m.m. afsättningen å ett enda land kan stoppas. Då är det som let visar sig, huru vigtigt det är att hafva iela verldsmarknaden öppen för sig, oth att unna hafva mor än ön nation till afnämare. ch månne icke i allmänhet den ställningen ir af alla den farligaste då man anser sin ställning så betryggad, avt man ej längre oehöfver anstränga sig för att förbättra eller vibehålla densamma? Säkert är att för en medtäflare är inte bättre in då hans mot: part invaggar sig i dylika säkerhetsdrömmar, ty ingen är lättare att besegra än just lenne slumrare. Nej i Wien beredes vår afsättnitg på alla håll lika så säkert som på något annat ställe: Våra afnämare äro der, våra medtäflare äro der ock, och skulle vi saknas vid deräs sammänträffande, ej blir det vi som komma att profetera deraf. Dessutom, hvilket stort fält för praktiska studier för att gå framåt, finnes ej vid ett sådant tillfällle. Jemförelsen framkallar nya id6er, och en enda ny ids, en förbättring af en konstruktion, en förevkling i till: verknitigssättet kan vara nog för att ersätta den lilla kostnad och det besvär som kunna vara förenade med en utställning. Förbise får man dessutom ej, att en utställning är en annonsering i stort. Der blir allt gedt, der fås alla uppgifter, der jemföras prisen och der gifvas adresser och emot: tagas ordres. Hvem kan undvara allt detta, hvem kan tro att i våra tider .en annonsering är en ofruktbärande utgift? Se blott på de länder som hafva den största erfarenhet i denna väg, oci de skola för intet pris vilja afstå från alla lämpliga tillfällen att göra sin vara känd och komma i beröring med sina köpare. På det högsta vore derföre att beklaga, om vårt land ej blefre väl rpresetiteradt i livad som rörde en så för oss naturlig fa brikation som tillverkningen af åkerbruksredskap. Det vore att beklaga äfven z2fett annat skäl och det är för värt jordbruks skull. Vi kunna äfven med bästa vilja i verlden, icke gifva ett så fullt begrepp om vårt åkerkruks verkligen höga ståndpunkt, som det förtjenar, men ett gammalt godt ordspråk säger visa mig din plog och jag skall säga hurudan åkerbrukare du är. Utställningen af de svenska redskapen skulle bära goda vitnesbörd om vårt åkerbruks ståndpunkt, och derför i dubbelt hänseende hedra vårt land. Hvad vi här anfört om en enda industrigren, gäller om dem alla. Den enskilda kan hafva rätt till att tänka att han har intet att vinna på utställningen i Wien. Han har rätt att tänka att det är fullkomligen likgiltigt, om han der erhåller nå gon utmärkelse eller icke, men han fär icke tänka att han derföre har rätt att uteblifva då det gäller landets heder och dess ärofulla representerande, ty detta kan endast uppnås genom de flestas samverkan, och målet står ej att uppnås på annan väg. Och huru angenäm en utmärkelse från en verldsutställning än må vara, så finnes det dock något som är för mera än detta, och det är medvetandet om att efter bästa krafter och förmåga hafva medverkat till fäderneslandets ära inför verldens alla civiliserade folkslag, och det medvetandet kommer alla utställarne till godo, äfven om de ej hugnas med medaljer och diplomer. Det är af allmänna tidningar bekant att utställningen i Wien blifver betydligt större än någon af de föregående verldsutställningar, säväl i hvad som rörer lokalerna som äfven hvad utställarnes antal vidkommer. Sjelfva läget underlättar, särdeles sedan Suezkanalen öppnats, att Europa der sammanträffar med Asien och Afrika. Här mer än någonsin gäller det att det blå och gula baneret visar platsen för ett folk som, intagande ett framstående rum i friliet och upplysning, äfven inom alla andra kulturområden är nog utmärkt för att med heder kunna uppträda ibland de öfriga nationerna. Någon fruktan för vårt lands heder vore i alla afseenden opåkallad om — men derpå är det dock som allt beror — den svenska trögheten ej vore ett hinder för ett lifligare deltagande i utställningen, och om, så som det med rätta bör heta: hvar man blott gjorde sin skyldighet. Tyvärr stå vi tills dato långt tillbaka i anmälningarnes antal för Danmark, och om ej snart ett helsosamt och, man har rätt att kalla det så, ett nationen värdigt omslag i detta hänseende kommer att ega rum, så blifver vår ställning i Wien ej på långt när hvad den borde vara. Ännu är anmälningstiden lyckligtvis icke förbi — den slutar först med månadens utgång — och, låtom oss hoppas det, hvad som hittills försummats kan ännu afhjelpas.