Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

ska föreläsningar. var Ellen Wynne stark i sin rättskänsla, i sin föresats att göra sin pligt. Icke tvekande att söka visshet om någon verklig anledning fanns till dessas känslor af dof oro, hade hon likväl funnit sig ur stånd till att utforska grunden till desamma. Ett par gånger hade en dröjande erinran af Jack Darston kommit henne att med tankfull min hålla räfst med sig sjelf, rö rande den förflutna tiden. Men nej; i denna angelägenhet fann hon sig vara fri från klander. Hon hade hyst aktning för Jacks karakter; hon hade tyckträtt väl om honom. så som en ung flicka eger rätt att tycka väl om en hygglig, vacker och aktningsvärd, ung man, hvilken, ehuru på allvar intagen af henne, icke lägger sin kärlek i dagen, eller besvärar henne med en uppmärksamhet som skulle göra henne till ett föremål för nyfikenhet och anmärkningar. Men ehuru hon befarat att ban förr eller senare skulle taga mod till sig och framställa sitt anbud; och ehuru hon vetat att ifall hon gaf honom ja, detta skulle varit en stor glädje för hennes morbror, hvilken tyckte mycket om Jack, både för hans personliga egenskaper och emedan han var arftagare till Darston Halls sköna gods, på samma gång som mr Womersley vid den tid då de bodde vid Bampton icke var Frank Scorrier särdeles bevågen, så kunde hon icke, äfven vid den strängaste granskning af sitt eget handlingssätt, anklaga sig för att ha gifvit Jack någon uppmuntran eller förhoppning att vänta en lycklig utgång på sitt frieri. Hon hade så grannlaga hon kunde gifvit bonom sitt nej och han bade emottagit detta afslag juet så, som man kunde vänta det af en så rättänkande och god, ung man,