Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

sade bokhållaren; mins ni inte det? Kom nu och tag papperet. Mr Pentweazle svarade honom ej; han betraktade telegrafstolparna åt det af Grogram anvisade hållet. Han kunde tydligt se den elfte. NITTONDE KAPITLET. Igenkind. Enligt allt hvad man kunde förmoda, borde nu Ellen Wynne känt sig fullt lycklig. Hennes älskade Frank hade återkommit förr än hon vågat hoppas och framgång hade i en oförmodadt hög grad följt hans företag; hennes egen förmögenhet och samhällsställning hade förkofrats till en höjd som hon aldrig kunde anat; morbrodern tycktes bli henne allt mera tillgifven; allt mera var hon den gamle mannens högsta glädje och hon behöfde blott yttra en önskan, så var han färdig att uppfylla densamma. Och ändå — trots alla dessa anledningar till en verklig och betryggad lefnadslycka, kunde Ellen ej dölja för sig att äfven under hennes dagar af ovisshet och fruktan, då Franks återkomst var ganska obestämd och den förmögenhet han rest för att vinna var ännu mera oviss, — ja, äfven under tiden närmast före hans hemkomst, då hans bedröfliga bref hade anländt och de väntade att han skulle komma med bruten helsa och krossade förhoppningar, hade Ellen icke erfarit den obeskrifliga förstämning, den qvalfolla känsla af hotande olyckor som hon nu ganska ofta led. Af naturen begåfvad med en stark själ, — ett uttryck som ej nödvändigt förutsätter att ett fruntimmer skall nyttja kortklippt hår och blå glasögon, votera på parlamentsval och bivista anatomi