Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

Om Sveriges deltagande i Wienutställningen, Bland alla de sträfvanden i otaliga riktningar, hvaral vår tid visat sig så mäktig, intager de så kallade verldsutställningarne obestridligen ett märkligt rum. Panken att på ett ställe söka sammanföra pFöf på allt hvad som menniskoarbötet i olika länder och verldsdelar kunnat åstadkomma, är lika djerf som god; ty vid dessa sammanställningar är det som de skilda folken blifva bäst i tillfälle till att lära af hvarandra, och dessa lärdomar komma i lika rikt mått producenterna som konsämenterna till godo. De förra lira sig huru man på bästa sätt skall frambringa en vara och på hvilka vägar en produktion kan fullkomnas och förenklas, under det att konsumenten har det allra yppersta tillfälle till att vid jemförelsen emellan de utställda föremålen af samma slag, uppsöka hvilka af dem som han med största fördel kan anskaffa. Det torde knappast behöfva framhållas, huru vigtigt det är för hvarje producent, som afker annan af sättning för sin vara än sitt eget land, ja till och med om han vill lätt betrygga äfven denna, att möta på det täflingsfält, som en dylik utställning i sjelfva verket är, för att der antingen häfda sitt väl förvärfvade namn, eller ock att söka förskaffa sig ett dylikt, om han ej deraf redan är i besittning, Ått uteblifva vid en dylik täflan är derföre ofta ett sorts sjelfmord, ty det är eller ock tolkas det att vara ett erkännande af sin underlägsenhet, och följderna deraf behöfva icke påpekas. Ej lönar det att åberopa äldre vunna lagrar, ty hvem djerfves påstå, att under en tid, som går så rastlöst framåt som nutiden, det som i går var det bästa, derför äfven är det i dag? Dessa reflexioner framställa sig sjelfmant, sedan det nu blifvit beslutet att vårt land, såsom sig bör, skall deltaga i Wien-utställningen, och sedan vår nitiske kommissarie beredt vårt land de bästa fördelar ute på platsen, så att allt nu blott beror derpå att allmänheten tager en lika lidig del i ätt vår utställning blifver landet och oss sjelfva värdig, Man behöfver icke hafva gjort långa resor i utlandet för att finna, att ju längre söder ut man kommer, desto ringare föreställningar gör man sig om Sverige, och tror att litet eller intet derifrån af värde kan komma i verldshandeln. Det är verldsutställningarne, som i detta hänseende hafva frambringat en bättre tanka om vårt fädernesland, och lärt att ett kulturfolk finnes der uppe i den höga norden, der man snarare väntade sig, Om Bj precist eskimåer, dock åtminstone ett fattigt folk, som med bekymmer framsläpade ett torftigt lif, nedtryckt af en hård natur, till följd af det alltför nordliga läget. Huru vigtigt det är just för en fåtalig folkstäm, att visa fatt huru liten den är, den dock kan vara stor nog för att inom kulturens mångfaldiga område hålla jemna steg med de stora folkstammarne, framgår klart deraf, att det hufvudsakligen är på denna grund som ett sva gare samhälle kan tilltvinga sig den aktning inom nationerna, som ett mäktigare samhälle ofta vet att vinna med kanoner och bajonetter. Det är nästa år i Wien som nationerna skola ånyo mötas på det fredliga området; det är der som de ånyo skola jemföras med och höjas mot hvarandra Sex år äro då förflutna sedan utställningen hölls i Paris, och huru stora förändringar, som nu mera kunna ske under en dylik period, derpå vilja vi blott anföra ett enda exempel. Sverige hade 1867 ingen enda fabrik för en för värt land så vigtig artikel som träpappersmässa, och nu är antalet af dylika redan betydligt, under det att förfaringssätten vid tillverkningen uppnått en fulländning, som den då ingalunda hade. Vårt land kan snart såsom en vigtigare exportartikel räkna denna högt förädlade form af dess skogar. Att, då sådana förändringar skett i en enda gren af indvustrien, cch då dylika framsteg har skett i många, och kan hafva skettide flesta, det ej går an att hvila på de lagrar, som man vid föregående utställningar vunnit, är lätt att inse. Uteblifva vi i en enda för 038 vigtig gren, så skall man inom densamma tro oss qvarstvå vid en äldre ståndpunkt, under det att våra medtäflare, som veta att exponera sina gjorda framsteg inom samma område, då taga steget framom 088. Det är derföre som stillastående är lika med tillbakagång ochlätt följes af undergång, och endast framåtgåendet-betryggar sjelfbestånd och seger. Lätom oss taga ett exempel från vår industri, nemligen tillverkningen af åkerbruksredskap. Att värt land i detta hänseende är egnadt att täfla med England och alla öfriga länder är en afgjord sak. Våra redskap äro på en gång, lätta, billiga och goda, och vi hafva synnerligen på Ryssland numera för dem vunnit en marknad af stor betydelse. Bästa sättet att förlora det goda namn som våra redskap äro på väg att erhälla och till en del redan vunnit i verldsmarknaden, vore dock ått, förlitande oss på den stora afsättningen på Ryssland, uteblifva med dem i Wien. Dels är Wien ett ställe som af åkerbrukarne från Ryssland säkerligen kommer att på det lifligaste besökas, och dels är det derifrån som en stor del af dem förse sig med sådana artiklar, som de icke i eget land kunna erhålla. Om vi då uteblifva med våra redskap, så må man ej tro att de skola uppsökas uppe i den höga norden, eller att man har oss i minne då våra medtäflare göra allt och vi intet för att beherrska marknaden. Men ej nog härmed. Vid utställningen i Wien kommer, enligt hvad som nu redan är kändt, en noggrannare och fullständigare — — — —— —— — .-—