Aftonbladet – 16 oktober 1872, sida 2

sade den lille mannen leende; det är allt för mitt yrkes skull. Jag får i alla fall hit min medhjelpare. Skulle det besvära er att ledsaga mig till den der kojan och hjelpa mig bära korgen? Hjertans hjerna, sade bokhållaren. Blott jag slipper bo här, är jag gerna med om hvad som helst. De togo således korgen emellan sig och sträfvade af bortåt kojan. Inspektor MPherson hade gifvit en alldeles riktig beskrifning derpå, ty en torftigare bostad kunde man knappast tänka sig. Fyra lerväggar, klädda med torf och ett brädtak, belagdt med asfaltpapp, utgjorde hela ståten. Ett hål igevom väggen gjorde gagn i stället för skorsten och ett hål i en annan vägg, öfverdraget med oljadt papper, skulle före: ställa fönster, Mr Pentweazle upplåste hänglåset och sköt upp dörren, som gnisslade på sina rostiga gängjern. Inkommen, såg han ett bord och en stol af furu samt en lång träbänk, som hade begagnats till sängplats. Muntert! yttrade bokhållaren, sedan han kastat en blick in i kojan. Min själ får inte ni här en stilla fröjd! Niklas Pentweazle höjde på axlarna. Bostaden var eländigare än han hade trott. Jag har en massa gamla journaler och annan makulatur uppe vid stationen, sade tjenstemannen. Ni har ingen madrass med er och det är alltid bättre attliggapå hvad jag bjuder, än på den der hårda träbänken. Behöfver ni något mera så få vi skaffa det hit i morgon; tåget kommer nu snart och jag får lof att passa på. Hvilken väg går åt Truro? frågade Pentweazle; den till höger, eller till venster ? Till höger — samma väg som ni kom,