Aftonbladet – 15 oktober 1872, sida 2

ljud med ett föraktligt kraxande. Se så nu rusade tåget med ett gällt skrik, son det syntes, ända in i djupet af kalkberge — nu kom det fram på motsatt sida oci följde kanalen, på hvars breda vatten prå mar och storbåtar skredo fram, medan skep parne lågo makligt och rökte sina korta pi por och hustrurna med hattar, hjelmlikt upptornade öfver pannan, skötte styret med ena handen och vaggade barnet med den andra. Nu genom en regnskur och så ut ur der igen innan man .knappt hunnit säga, de regnar. Nere i dälden en skynmt af byr med dess konstlösa, lilla kyrka, kring hvil ken de döda sofvo. Så framåt, öfver den ljungbeväxta heden och efter fem, minuters uppehåll i den stora staden med sin herr liga domkyrka, genom röda klipphvalf fram till hafskusten. Nu längs denna, med en skymt då och då af vikar, der genom de kristallklara våttnet en vacker högröd sand skimrade jemte deh skäraste grönska. Förbi stationer, der menniskor i badorternas fri vola drägter kommo ned för att se på tå get och fråga efter väntade vänner. Nu bort igen till ett landskap af vildare skönhet. förbi klippor och öfver moras, tills skymnin gen öfvergick till djupt mörker. Dä ändtligen var mr Pentweazle framme vid sin destinationsort. Förskräckligt trött efter resan, kände han sig alldeles urståndsatt att på qvällen företaga sig någonting, äfven om det hade va rit förenligt med klokheten att strax efter ankomsten göra efterspaningar. Hon begaf sig tvärs öfver gatan till en liten källare som tagit sig namnet: Jernvägshotellet och hvilken, att döma af de kunder som då befunno sig der, tycktes vara en tillflyktsort för konduktörer, eldare och andra, vid