Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

östärlnma en är lika orrliganmv VU u sous gvätycke som rån den absolutistiska teorien om en allt ppslukande statsmakt. Då de betrakta taten i dess historiska utveckling, komma le till det resultat, att dess uppgift enligt le gifna kulturförhållandena till en del äf ner begränsad, till en del mer omfattande nen i intet fall se i den, såsom naturräten och manchesterskolan gör det, ett nödrändigt ondt, som i möjligast största mån nåste reduceras; staten står alltid för dem äsom den mest storartade moraliska instiution till menniskoslägtets uppfostran, De iro det konstitutionella systemet uppriktigt vängifna; men de vilja dock icke hafva ett vexlande klassherravälde af de olika samhällsklasser, som bekämpa hvarandra på det ekonomiska området; de önska en stark statsmakt, som, stående öfver de egoistiska klassintreseena, stiftar lagarne och leder förvaltningen med rättvis hand, beskyddar den svaga och höjer den lägre klassen; de se i den tvåhundraåriga strid, som det preussiska embetsmannaståndet och det preusgiska konungadömet segerrikt hafva utkämpat för likheten i rätt, för upphäfvanået af de högre klassernas privilegier och förmänsrättigheter samt för de lägre klassernas emancipation och höjande, den bästa arfvedel, en förfluten tids politiska utveckling lemnat oss, och som vi derför aldrig få blifva otrogna. Hvad bedömandet af våra ekonomiska förhållanden angår, så förneka de långtifrån vår tids glänsande, oerhörda framsteg i teknik och produktion, i handel och samfärdsel, mn de erkänna äfven öppet de svåra missförhållandena, den tilltagande olikheten i inkomst och förmögenhet, den rädande oredligheten, den bristande soliditeten i vissa affärsgrenar äfvensom den råhet, hvilken till följd af allmänna orsaker i stigande grad visar sig hos en del at de lägre klasserna. Såsom förnämsta orsaken härtill betrakta de den omständigheten, att man på den senare tiden, under allt framåtskridande i arbetsfördelningen, under hvarje ny organisation af yrkesdrift och affärer samt arbetskontrakten äfvensom under utarbetandet af lagarne om dessa förhållanden, ständigt blott har sport: Ökas produktionen ögonblickligen härigenom? Deremot har man underlåtit att framställa den lika vigtiga frågan: Hvad verkan skall detta åstadkomma på menniskorna? Gifvar den, nya organisationen en tillräcklig stödjepunkt för åstadkommandet af de moraliska faktorer, utan hvilka samhället icke kan bestå? Sörjer den på behörigt sätt för ungdomens utveckling och uppfostran? Utöfver den; hvad de fullvuxna angår, ett sådant inflytande med afseende på flit, sparsamhet, ärbarhet och familjelif, att äfven i dessa riktningar räkning kan göras på ett framåtskridande någorlunda jemförligt med de ekonomiska framstegen? Inbjudarne äro öfvertygade om, att kärnan af det onda uppstått deraf, att man förbisett det psykologiska samman: hanget mellan ekonomiens organisationsformer och en nations hela sedliga tillstånd, och att reformen måste utgå från erkännandet af detta sammanhang. Deras uppfattning af arbetarfrågan grundar sig på dessa åsigter. De medgifva, att arbetarne nu äro något bättre klädda och lefva något bättre än fordom och att det i våra dagår kanske icke gifvas så många tusen, hvilka långsamt dö af svält, som i förflutna århundraden; men detta synes dem vara en ringa tröst... De fråga först och främst, huruvida de lefnadsförhållanden, i hvilka de flesta arbetare för närvarande befinna sig, erbjuda någon sannolikhet för, att de skola göra framsteg i moraliskt och materielt hänseende, och de måste, åtminstone hvad en stor del arbetare angår, svara nej härpå. I stället se de arbertane träda i en ständigt skarpare motsats till de egendomsegande och bildade klasserna, och det förekommer dem som om det icke är motsatsen i ekonomiskt hänseende, som är farligast, utan klyftan i hyfs ning, bildning, åsigter och idealer. De min nas från historien, att all högre kultur, såsom grekernas, romarnes och andra folks gått under genom dylika motsatser, genom sociala klass-strider och revolutioner, samt genom oförmägan att åstadkomma en försoning mellan de högre och lägre klasserna. De se, ehuru ännu på långt afstånd, liknande faror för vår kultur, så framt man icke på grundvalen af vår likhet i rätt, vå allmänna skoleoch värnepligt äfvensom pi grundvalen af alla de reformer, på hvilka nutiden arbetar, lyckas att höja, bilda och försona de lägre klasserna till en sådan grad, att de i harmoni och fred inordna sig i samhällets och statens organism. Vårt samhällsideal är icke en nivellering i socialistisk mening; vi anse det samhälle för det mest normala och sunda, som framställler en skala af olika existenser, men med lätt öfvergång från det ena steget till det andra ; vårt nuvarande samhälle hotar emelTlertid mer och mer att komma att likna en stege, som växer med svindlande fart uppåt joch nedåt, men på hvilken de mellersta pinnarne allt mer krossas, så att det blott högst uppe öcM längst nere finnes en sammanhallningspunkt. Vi äro missnöjda f ra bestående sociala förhållanden och sttade al reformens nödvändighet, men vi redika icke derför, att vetenskapen skall vända om, att alla bestående förbållanden i a störtas. Vi protestera mot alla socia ska experiment. Vi veta, att då stora amstogen i historien blott äro resultat af