Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

remål för det största misstroende samt så bevakad, att jag omöjligt kunnat verkställa m sfterforskningar. Nej, sir, medan ni troll att jag glömt allt, har jag varit sysmed att uppgöra en god plan, hvara vi, utan att uppväcka några miss, kunna viga 0ss på den orten. 1 har nirätt igen! sade Grogram efter on kort tystnad. Det kan pröfva på er klokhet, tillade han med en allvarsamt granande blick på den andre, att hitta på onting som ni kan inbilla folket der nere i orten, för att de ej skola undra på, vad vi ha der att göra. Alldeles så, ja! För, ser ni — ursäkta mina ord — men ni är en sån liten kostlig figur, så attinte är det just mycket som man kan anse er duga till. Hvarken kwide man tilltro er att vara jernvägsarbetare eller banvakt och det vore nästan det enda slags menniskor som med skäl kunde stanna -vid-en sådan liten afsides station som denna. Mycket riktigt! svarade mr Pentweazle, Vet ni, Grogram, jag tror verkligen att ni börjar draga vinst af mitt sällskap; jag börjar märka en liten skymt af förstånd. Nu skall jag säga er att jag hittat på hvad jag bör utgifva mig för att vara och som kan passa ganska bra åt mig: Hvad då? Telegrafingeniör, sade mr Pentweazle; en person som behöfver hjerna men inte senor och hvilken, han må vara huru liten till växten som helst, kan befalla öfver storväxta kreatur som arbeta under hans kommando. Går någon telegraftråd längs den linien? Det kan jag inte påminna mig. Stor sak! Folket i trakten veta troligtvis ej mycket derom; finns ingen, så kommer jag för att lägga ut en. Nå, än jag då — hvad skall det bli med mig? Se, det blir då allsinte af, att ni far dit ensam; fag följer er allt som skuggan.. (Forts.)