Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

han ett sådant uttryck i bönen, att publiken rent Jaf skälfde. Vid 28 års ålder kom Ligier till i Odeon, sedan till Porte Saint-Martin, der han i Marino Falieri firade sin första triumf. Då ILigier från segrarne på Porte Saint-Martin åter lingick vid Theåtre Francais var han mästaren. .I Han spelade i Casimir Delavignes, Victor Hugos Joch Alexandre Dumas tragedier och dramer. Men nu efter så många triumfer och applauIder, hvad har man nu att säga om Ligier? Snart Isagdt ingenting, några rader af Janin och GauI tier i deras följetonger, några ord af Victor Hugo i hans företal till Borggrefvarne. Det betyder väl föga, tyckes det, men det är ju allt för skådespelarens ära. . e som kände honom den tiden beskrifva honom såsom en artist, lågande af den heliga elden, lifvad af denna diable av corps, såsom Voltaire yttrade, och i stånd attiinnersta hjertroten hänföra en hel salong. Men anmärkningar gjordes och de många ändå, mot hans scanderande af versen och dessa scanderingsfel, många rent af löjliga, ha blifvit traditionella och framkallat månget skratt. Så här t. ex. klippte han i tu denna vers ur Ludvig den Elfte: ss, pp SR —Marie. As-tu fait dans les champs — une moisson fleurie? Men genom behaget, kraften, förtrollningen i sin röst ryckte han alla med sig. Man applåderade, man skrek. Just i Ludvig den Elfte var Ligier ojemförlig och ingen har varit förfärligare än han i Caligulas dröm. Man kunde säga, att floder af blod runno ur hans strupe och att alla hans offers andar höllo på attstrypa honom. Ligier egnade dessutom åt framställningen af sina personnager en omsorg, som sträckte sig till minsta detalj och han genomförde i kostymeringen en revolution, som påbörjades af Lekain, Iapmntrader vidare af mlle Clairon och fortsattes åf Talma. En afton då Talma spelade Proculus i Voltaires Brutusinträdde han på scenen i verklig romersk kostym och mille Contat utbrast alldeles förskräckt: Ah; mon Dieu! men han ser ju ut som en riktig staty!Ligier såg också ut som en staty då han framställde en romare eller en grek, ja han gick ännu längre; än Talma. Som Ludvig den Elfte var han le roi bourgeois fråni hjessan till fotabjellet: misstänksam, rädd och en patriot som tog hufvudet af les seigneurs och klappade de parisiska handtverkarne på kinden. Ligier spelade på Porte Saint-Martin en ypperlig imitation efter Shakespeares Richard den Tredje och alla som då sågo honom glömma aldrig tyrannens hemska anlete under hans svåra dödskamp och den döendes ohyggliga skri: En häst! Mitt konungarike för en häst!... Hvem är det som säger att någon håller på att dö här? En död man? Hvem är den döde? Ligier inlade i hvartenda af dessa ord någonting fasaväckande, skräckinjagande effektfullt. När jag för min själ framkallar denna stora artist, ser jag honom i sista akten af -Vasallerna-, då han framställde Ludvig den Elfte döende, döende på sin tron. Då var han verkligt stor; här var den artistiska sanningen skarpt i ögonen fallande. Mager, utmattad, ryslig att skåda, släpade konung Ludvig sig fram till sin troh — hvad Napoleon I en gång kallade en purpurbeklädd schavott — tog med sin hand, som var som ett liks, kronan från sin sons hufvud och satte den på sin hjessa, hvit som elfenben, med största ansträngning stapplade han uppför trappstegen till tronen — men hvilken ohygglig apparition, hvilket gräsligt spöke! Han vär förfärande som ett spöke denne Ligier. Hans svarta, glänsande ögon sköto blixtar, tycktes brinna med en inre glöd, feberns glöd. Hans hesa, nästan qväfda röst, hans afmätta gester, allt var en döendes, och han var ohygglig att skåda i detta ögonblick, och hur ryslig var ej Ligier i det ögonblick Ludvig utandades sin sista suck! Stackars Ligier! Paristidningarne hade alldeles glömt dig. När de fingo veta, att du var död slogo de upp sin Vapereaw, Revue des oontemporains, der stod det: Ligier frapperade genom det hemska i sitt spel och genom den gräsligt fula mask han kunde lägga i sitt ansigte.Det var alltsammans de skrefvo om honom. — Hittebarnshuset i S:t Petersburg. Denna storartade anstalt firade den 18 Sept. sitt hundraåriga jubileum. Det har för sin tillvaro att tacka verklige geheimerådet Iw. Iw. Bezki, som var född i Stockholm 1704 och efter hvars plan -uppfostringssällskapet för adliga fröknarår 1764 inrättades vid Smolna kloster; samma år rundades äfven på hans förslag bittebarnshuset i Moskwa och 1770 det i Petersburg, hvarefter han sjelf ledde dessa anstalter till år 1789. Han dog 1795. Hans lefnad utmärkte sig genom storartade uppoffringar för det allmänna bästa, och de summor, som han före sin död anslagit till välgörande ändamål, beräknas till 700,000 rubel. — Hittebarnshuset i S:t Petersburg var först beläget i närheten af Smolna kloster, men flyttades sedermera först till nuvarande Pawlowska kasernen och sedan till sin nuvarande byggnad. Huset erhöll betydande privilegier; försäljninfn af spelkort blef ett monopol för detsamma; åda anstalterna befriades från alla utskylder; skyddslingarne voro fria och kunde lika litet som deras barn blifva lifegna; af alla offentliga nöjen anslogs en fjerdedel af inkomsterna till förmån för anstalten o. s. v. — Sedan år 1782 undervisades skyddslingarna till deras elfte åriläsning, skrifning, räkning och religion. Dessutom fingo de lära sig hvarjehanda handtverk efter egen böjelse, hvarpå de sattes i lära till 4 å 5 år för att blifva skickliga att sjelfva sörja för sin utkomst. Odugliga sapjeplör instuckos i armen eller flottan, och skyddslingar med bättre anlag kunde studera eller blifva konstnärer. Efter Bezkis död råkade anstalterna i förfall, tills k sarinnan Maria Feodorowna år 1797 antog sig loch reformerade dem. De blefvo under kejsarin. nans ledning till hennes död år 1828. Unde denna tid inrättades afdelningarna för ammor och dibarn, till hvilka kejsarinnan på en gång skänkte -100,000 och derefter 50,000 rubel årli Å gen kejsar Alexander bidrag med :20.000 rubel rligen. Efter. kejsarinnan Maria Feodorownas Idöd fo kejsar Nikolai I anstalterna under sitt omedelbara skydd och befallde att redogörelse. för alla angelägenheter skulle aflemnas till honom personli. igen. Samtidigt utnämndes kejsarinnan Alexandra Feodorowna till medbeskyddarinna. En fullkomligt annan, ändamålet och tidens: fordringar mera motsvarande form erhöll anstalten år 1837 genom ett edikt, hvarigenom uppI fostringsinstitutet för värnlösa, hvilkas fäder haft perser inrättades och den anordning vidtogs, att barnhusbarnen utan undantag på anIstaltens bekostnad utlemnades att uppfostras på landet oah räknades till bondeståndet, Vid nämnda anstalt finnas: en skola för qvinliga fältskärer med 21 skyddslingar jemte en I förberedande skola med 55 skyddslingar; en skola för barnsköterskor med 13 skyddslingar; ett lärareseminarium med 47 sådane; och på landsbygden 69 skolor med 1957 eleve JB AA är fa