Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

jag hade förlorat hela det lilla kapital som jag medfört från England, under mitt bemödande att föröka detsamma; jag tillkännagaf ytterligare mitt beslut att återvända hem, hvarjemte jag bad om din tillåtelse att få se dig ännu en gång och emottaga min dom från dina läppar. Vore domen att du förvisade mig från dig, så ämnade jag lyda den, ehuru jag kände att mitt hjerta skulle brista. Allt detta skref jag. Nåväl! jag har återkommit och funnit mig emottagen af eder båda två med en godhet, en kärlek större än hvad jag kunnat ana. Profvet har blifvit utfördt och jag har ej vidare någon anledning att spela en främmande roll. Hvad skulle ni säga, mina vänner, i fall jag, i stället för att vara utfattig, Vore en förmögen man? Frank! utbrast mr Womersley. Ellen sade intet, men den hand som hyvilade i Franks darrade och hennes blick var ofrånvändt riktad på hans ansigte. Föreställen eder att jag ville förvissa mig om den kärlek, som Ellen förklarat sig hysa för mig, var af den rätta arten — om den bestod profvet af att se mig fattig och utan utsigter för framtiden; — om hon det oaktadt förblef mig så trogen som hon en gång hade lofvat. Hvad sägen I om det?z Jag säger att du i så fall har handlat ganska oklokt. Du borde veta, att Ellens kärlek inte behöfde sättas på ett sådant prof, genmälde mt Womersley torrt. Men profvet har hennes kärlek emellertid bestått! Ja, den framträder nu skönare än någonsin, sade Frank. Älskade Ellen, jag skref till dig att jag var fattig, men jag är rik; — att jag var ruinerad, men min förmögenhet är säker och väl pla cerad! Under de sista minuterna af detta sam