Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

otordröjugen avv Uvlaraas. BLANDADE ÄMNEN. — Ur en fransk skådespelares lefnad. I sin Pariserkrönika för den 4 Okt. skrifver Jules Claretie till Indpendance bland annat följande: Ligier dog här om dagen i Bordeaux, men hvarken den artistiska eller litterära verlden fäste sig dervid; han var dock en man, hvars namn skall fortlefva såsom ett af de ryktbaraste bland våra franska skådespelare. Ligier var nu känd blott af de äldsta af våra teaterhabitucer, afkritikerne af den gamla stammen; den yngre generationen känner alls icke till att på den främsta af våra scener uppträdt en artist med detta namn Ligier hade dragit sig från Paris och bodde i sitt lilla vackra, men tysta hus vid rue Segalier i Bordeaux, som han blott någon gång lemnade; det var då han skulle utföra någon af sina gamla lansroller. Han hade efter hvartannat varit Marino Falieri, Caligula, Tiberius, Carl den femte, Nero, Richard den tredje, Imdvig den elfte — och nu var han blott en hederlig borgare i Bordeaux, som gick och andades frisk ITuft på promenaden eller tittade på hur fartygen kommo och gingo i hamnen. Döden sökte upp Ligier, som nu var nära åttio år gammal. Tidningarna ha ej mycket brytt sig om detta dödsfall men detta är orätt, ty Ligier var dock en af mästarne på den franska scenen och hade ej Talma funnits före honom, så skulle han i våra dagar ha ansetts för den främste af våra tragiker. Denne artistiske figur förtjenar väl att man stannar ett ögonblick framför den. Pierre Ligier dog.i den stad, -der han föddes, der han som yngling varit glasmästarelärling innan: han blef skådespelare. Han spelade der på småteatrar och drömde:-redan om en stor framtid; ekonomiserade på alla sätt för att skrapa hop penningar för resän till det förlofvade landet, resan från Bordeaux fill Paris. När han fått ihop de nödiga medlen begaf han sig af, full af de djerfvaste förhoppningar. Liten, magerlagd, med gnistrande öga, graciösa rörelser och en präktig organ, -vände han sig när han kommit till Paris dels till Lafon, tragikern, hans landsman, dels till Talma, föremålet för hans beundran. Tack vare dessa fick han snart debutera på Theåtre Francais. Han kom in der 1819 och 1820 debuterade han i de förnämsta partier i tragedien, doublerade Talma och Lafon och äfven Joanny och snart sjelf doublerad af aktören David. Alla äro de glömda nu dessa namn, så många triumfer, så mycket applauder, allt är glömådt! Denne Lafon var fäder till den öfverste Lafon, som kommenderade en legion franctirörer, kallade Lafon-Mocquard, 1 senaste kriget. Lafon, tragikern, hade bland sina vänner, eller kanske bland sina elever, en jeune premier med mycket ledigt sätt, men med obetydlig talang och som spelade på Ambigu-Comique under namnet Florestan. En dag kom Florestan till Läfon och sade till dennes ytterliga förvåning: Min vän, jag lemnar teatern, jag är djupt bedröfvad — en tillintetgjord lefnadsbana, en missförstådd kallelse, men det måste ske, jag måste uppstiga på min faders tron. Hvar f-n har ni er faders tron då?frågade Lafon förvånad. I Monaco, jag är son till fursten af Monaco, min far har dött, jag har just fått underrättelse derom, och jag får lof att resa och regera mina undersåter. Jag har sagt alltsammans åt min: irektör. Han ville inte tro ett ord deraf. Nu vill han sätta på affischen: Hr Floridor remplacerar hr. Florestan, som är borta i dynastiska angelägenheter. Hur det var, så fick Lafon reda på sanningen. Den unge mannen var verkligen furste af Monaco, den presumtive arfvingen till Monacos tron, densamme som spelat jeune premier-partierna på Ambigu under namnet Florestan och som snart började regera under namnet Florestan den Förste. Det mest förvånande är :kanske, att denne Floridor, som skulle remplacera Florestan, var ingen annan än den som sedan blef marskalk Saint-Årnaud, hvilken försökte sig på tiljan innan han fattade värjan. Så derfantastiska öden förekomma i det verkliga lifvet. En blifvande furste, en blifvande krigare, Florestan I och segraren vid Alma stötande mot hvarandra i en teaterfoyer och båda spelande jeunes premiers! Kom nu och säg, att våra romaner äro fulla af osannolikheter! Man berättar, att medan Florestan I fredligt och väl regerade sina undersåter inträffade en däg, att han råkade i ett demele med dem. Övänskapen steg allt mera och en vacker dag hände det, att just när han gick ur sitt palats man kastade apelsiner på honom. Florestan I var lugn, han vändö sig kallt om på klacken. sAh, ma fois, sade han, I kunnen fortsätta med att slunga projektiler efter mig. De äro ju blott apelsiner; om I bara vissten hur mycket potates, kokt och stekt, man kastat på mig i förra dapar. an fortsatte sin väg. Otvifvelaktigt låg i-dessa ord en känsla af bitterhet. Hvem vet, om ej Florestan I saknade rampen med åtföljande feber och äfven de sistnämnde Pn Det är samma eviga historia: Åh, den lyckliga tiden, utbrister man så fena, den lyckliga tiden, då vi voro så olyckiga! igier, för att nu återkomma till honom igen kände ej till den der olyckliga tiden, han blef alltid applauderad. Han hade en paie organ, ;en organ som var unique, med hvilken mil Rachels knappt. kunde jemföras, en organ lika präktig i utbrott af raseri som i ljuft smek. I ;s Väfvaren från Segoviax t. ex. gjorde Ligieren kärleksförklaring med ryggen vänd åt publiken. Man såg ej hans ansigte, man hörde blott hans röst. Det vär en musik, som berusade. I slutet af tiggarens roll i -Don Juan af Moliere lade