Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 3

tal hade Ellen sakta dragit sig ur Franks armar. Han öppnade dem åter för henne i let han sade dessa ord och syntes göra sig alldeles viss på att hön ögonblickligen skulle Aterkomma till hans sida. Men vare sig att hon ej observerade hans ätbörd, eller att hon kände sig litet sårad öfver det puts som blifvit henne och morbrodren speladt — nog af, Ellen satt för några ögonblick orörlig och tyst, derefter yttrade hon: Jag behöfver ja inte säga dig, Frank, att jag är hjertligt glad öfver din lycka, men du skulle besparat min goda morbror och mig ej så ringa grämelse ochsorg, om du låtit oss få veta detta förut — om du inte hade framställt dig gom. en olycklig och ruinerad man. Olycklig och ruinerad har ke varit och: så var jag äfven vid den tid då jag skref till dig detta sista bref; ja, allt hopp tyck-. tes för mig vara ute, Lyssna nu på-drvad jag har att berätta för eder. Två dagar sedan jag hade afsändt mitt bref vandrade jag på Sydneyg gator, knappt medveten af hvart jag gick, grubblande öfver mina motgångar och undrande om du, efter att ha fått veta, i hvilket djup af elände jag sjunkit, skulle ändå hysa nog deltagande, för att ens vilja skänka mig en blick, mycket mindre då säga mig ett vänligt ord; om ock blott till afsked! Utan att tänka på hvart mina steg förde mig, hade jag sålnnda kommit till ett af stadens uslaste tvarter, då jag hastigt återkallades till besinning vid att dörren häftigt slogs upp till en af de illa ansedda källare hvaraf denna stadsdel öfverflödar, och en man våldsamt blef utkastad, hvilken, efter att hafva vacklat framåt några steg, föll blödande och slog sig illa emot stenläggningen, Dörren stängdes åter, men det