Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

Det är sålunda till priset af det understöd, wvilket Ryssland gifvit Preussen, somförstämnda makt kunnat tvinga det afväpnade rankrike och det isolerade England att uppläfva fördraget i Paris och kunnat återtaga esittningen af Svarta hafvet, dit de veterländska arm6erna begåfvo sig för att örfölja och besegra den. Likasom för att nnu mer betona denna förändring och prolamera denna r6vanche, hölls kejsarmötet amtidigt med hundrade årsdagen af Polens lelning, och arftagarne af de tre medbrottsingarne i detta oerhörda dåd sammanträdde ör att fira minnet deraf. Af de tre kejsarne har dock blott en enda ffentligt firat detta jubileum, nemligen den ye tyske kejsaren. Men alla tre ha säkert agt för sig sjelfva, att om de också råkade tvist om styckena, skulle de aldrig återemna sitt byte Aldrig sedan hundra år ar uttrycket Finis Polonie varit sannare; cke blott derför att de tre plundrarne hafva efäst sitt förbund, utan derför att det anIra förbundet, som höll dem i respekt, det nellan England och Frankrike, befinner sig ett tillstånd af vanmakt och upplösning. Då för trettio eller tio år sedan Europas våda stora liberala nationer voro eniga, skulle Fredriks, Katarinas och Maria Teresias arfringar ha ryggat tillbaka för att fira en årslag, som påminde om en våldsbragd, mot vilken Frankrike och England ständigt projesterat. Nu ligger Frankrike i stoftet, Engand befinner sig i Australien och rånarne iro herrar öfver terrängen. Med afseende på Polen hafva Preussen och Ryssland alltid varit och skola alltid förblifva eniga. Blott Österrike har en och annan gång visat sig tolerant och till och med välvilligt mot sina annekterade provinser och på senare tiden har det sökt göra Galizien tilll en attraktionspunkt för den slaviska racen. Men här skall den alltid finna emot sig tvenne allierade: de båda medannekterarne, På hundra år ha icke rollerna ombytts; 1772 var det Fredrik, vida mer än de båda kejsarinnorna af Ryssland och Österrike, som arbetade på Polens ruin och genomdref dess delning, vch nu är det hans ättling, som firar hundraårsdagen deraf. Denna oredliga handling har aldrig varit till lycka för Österrike; Maria Teresia kunde icke dölja sitt samvetsagg, utan sade: Jag har blifvit förledd, dragen med; min ställning är grym, sorgen dödar mig. Min enda tröst ligger uti redligheten af mina afsigter, uti ihärdigheten af mina ansträngningar att förhindra ett resultat, till hvilket jag blef tvingad att medverka; Men den store Fredrik, han var icke tillgänglig för samvetsagg, han, och hans ättling har begifvit sig till Marienburg, för att lägga grundstenen till fotställningen för hans staty. Uti tyskriddarnes gamla palats lät han uppföra för sig en teatralisk representation af dignitärerna för den ryktbara orden, då de kommo för att gifva honom l, sin vasallhyllning. Äfven häruti återfinner, man ett för tyskarne egendomligt och genomgående karaktersdrag. Likasom de vid besittningstagandet af Elsass Lothringen på stå sig icke göra någon eröfring, utan blott. verkställa återtagandet af provinser, som va l rit deras gamla tillhörighet, på samma sätt påstå de vid firandet af festen i Marienburg, att de endast högtidlighålla minnet af ett preussiskt landskaps återinförlifvande i fosterlandet. Men lemnom dem med sina fester. Det höfves icke oss att upprepa det gamla yttrandet: Den polska nationaliteten skall icke förgås. Vi hafva nog att göra, för att hindra att icke den franska nationaliteten förgås. För öfrigt har detta yttrande blott varit ett bedrägeri, ett hån, och det skulle ha: varit bättre att lemna Polen åt sig sjelf; än att ha ingifvit det förhöppningar, som aldrig skulle realiseras, än att ha gifvit det löften, som aldrig skulle hållas. Begagnom oss hellre af det fruktanvärda exempel, som det erbjuder oss i historien — exemplet af ett land, som gått förloradt genom split, som genom anarki blifvit ett rof för utländingen och som, sedan hundra år, de mest hjeltemodiga och blodiga ansträngningar hvarken kunnat befria eller lösköpa. Polackarne voro, då deras: eröfrare lade sin hand på dem, hemsökta af ett kroniskt ifbördes krig. Äfven de voro en rikt begåfvad, aristokratisk, ridderlig och spirituel, men på samma gång lättsinnig och tygellös nation. De voro poesiens folk, men nu för tiden är det industrien, som råder. Under det gräshoppan betraktade solen, gräfde den sträfsamma och flitiga myran tusentals gångar i jordens sköte, samlade och förde med sig bortkastade smulor samt slutade likasom ockrarnes slägte med att komma i ensam besittning af marken. Må vi lägga på hjertat historiens lärdom; det är icke nog att vara ett ädelt, storsinnadt och käns: ligt folk: man måste äfven vara ett allvarligt och arbetsamt folk. Och då vi betrakta det olyckliga Polens öde, måste vi säga till 088 sjelfva att samma öde väntar alla splittrade länder och alla folk, som hängifva sig l. åt inbördes krig. a LÖ ma He mA oh mn mm RR GS GS FFF MR 5 MFA Temps för d. 6 dennes förnekar det rykte, som spridt sig, att Gambettas senaste upp-l. trädande skulle ha medfört en modifikation af regeringens planer rörande administrationens återförläggande till Paris. Thiers har aldrig ämnat taga initiativet i denna fråga, emedan nationalförsamlingen allena är kompetent att framställa och afgöra densamma. Deremot skall enligt samma tidning Thiers vara allvarsamt betänkt på att väcka förslag om. tillsättandet af en vicepresident för republiken, om ny vallag och bildandet af en öfre kammare. Om de militära planer, som sysselsatt Thiers i Trouville, berättar Avenir militaire, att presidentens bsigt är, att ett