Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

Nej, älskade; hade jag vidhållit min för sta plan skulle det också dröjt fullt ut så länge innan jag fått återse dig. Men efter mitt brefs afgång inträffade förhållanden som gjorde det fördelaktigt för mig att ju förr desto hellre anträda återfärden till England. Jag frågar ej hvilka dessa förhållanden voro — åtminstone inte nu, sade Ellen: det är alldeles nog för mig att veta dig vara här — att åter ha dig vid min sida. höra din röst och kunna hvila hufvudet mot din axel. Låt mig nu få se på dig. Hon reste sig upp, drog sig ett steg till baka och fäste en allvarlig, forskande blick på Frank, Under det hennes blick hvilade på honom, lade sig ett möln öfver hennes ansigte; hon skakade på hufvudet och sade suckande: Du ser sorgligt affallen och trött ut, min egen, älskade Frank! Dina ögon ha minskat sin glans, dina kinder sin färg, O! hvad du måste lidit! Nå, ja, Australiens guldfält äro inte rätta platsen der en man kan behålla helsa och sodt hull. Har han också fysiska krafter tillräckligt för det verk han företagit sig. så är den själsspänning han undergäår, all deles nog för att göra honom utmärglad och hälögd. Jag vill inte dermed säga att jag hade mycket att klaga öfver; visserligen tror jag att en dags jagt eller fiske skulle pröfva mina krafter litet mera nu, än innan jag reste ut, men det behöfs blott nägra dagars hvila och lugn, så tänker jag att jag nog är som förr. Och det skall du få Frank, samt dertill all den ömmaste omvårdnad. Du varpå vä gen upp till herrgården — du visste således att vi nu bo här?-— du har redan fått veta allt?