Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

lutio) torde lyckas för hr B. Gerna erkännes, att de ega en gemensam grund i Joh. 20 kap. 32 v. samt 2 Kor. 2 kap. 10 v., på hvilket förhållande just Aftonbladet i en ar tikel om kyrkotukt af den 15 Juni detta år fäst uppmärksamhet. Men här är dock en vigtig skilnad. Ty, då t. ex. den af hr B. Aperopade enskilda skriften endast upptager syndaren i den (synliga) kristna kyrkans semenskap, upptager aflatsbrefvet honom i le heligas samfund och befriar honom från skärseldens straff.) Hr B:s fintliga bemödande att föra öfver striden på den svenska lutherska kyrkans område genom en sammanställning mellan aflatsbrefven och de beryktade från det Hallska tryckeriet i Jönköping utgångna uppbyggelsepapperen torde ej heller fånga nägon. Alldeles ense med hr B. om det för menniskornas religiösa och moraliska sinne och den allmänna moralen sårande, som ligger i den Hallska industrien (något som dock ej torde afhjelpas genom att priset på dessa papper sattes till 25 silbergroschen), kunna vi upplysa honom om, att densamma ofta varit föremål för angrepp från svenska pressens, och särskildt från Å. B:s sida. Dock är denna sak, om någon, en enskild bokhandelsindustri och en mycket klarare sådan, än den fiffige sättarens i Aachen, hvilken utgör ett blott antagande af hr B. Och det härvid vigtigaste: ingen kyrklig myndighet, vare sig päfve eller biskop i det eller det stiftet drager någon inkomst af detta ocker på vantron. Männe Leo X och fursterkebiskopen af Mainz voro lika rena med afseende å det Tezelska aflatskrämeriet. För öfrigt medger ju hr B. sjelf att Teologisk tidskrift klandrande omförmält dessa papper. Det torde slutligen knappt behöfva tillläggas, att vi här ingalunda uppträdt så som specielle sakförare för den lutherska trosbekännelsen mot den katolska. Hela vår publicistiska verksamhet har, för så vidt den vidrört det religiösa området, haft till synmål frihet och tolerans, och hvarje en skild menniskas tro, liksom hvarje kyrkas bekännelse, anse vi derför, der de äro ut tryck för verklig religiositet, berättigade att åtnjuta aktning och frihet. Mot åsigter som vi ansett falska eller rent af irreligiösa hafva vi deremot aldrig dragit i betänkande att yttra oss, äfven då de uppträdt inon vår kyrka, hvars behof af reformation v tidt och ofta betonat. Det oaktadt må de icke förvåna, att vi såsom obefogade till bakavisa anklagelser mot vårt folk för in skränkthet och okunnighet i religiösa tiog från representanter af en kyrka, hvilke sjelf, öfverallt der den icke är en ecclesi militans, utgör en härd för den religiös: obskurantismen, intoleransen och ofelbar heten.