Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

STOCKHOLM den 11 Oktober. I denna tidning för den 5 dennes lästes en af härvärande katolska församlings pastor, hr ÅA, Bernhard, insänd artikel, åt hvilken vi då ej hade tillfälle att egna den särskilda uppmärksamhet, den förtjenade, hvarför vi i stället i dag till den samma återkomma. Anledningen till hr B:s uppträdande gafs af en efter Södermanlands Läns Tidning i A, B. af den 14 sistl, Sept. återgifven notis, hvari berättades, att en Nyköpingsbo förliden sommar af en munk i Aachen tillhandlat sig och för redaktionen af Södermanlands läns tidning uppvisat ett aflatsbref, gällande såväl för alla hittills begångna som kommande synder inom sex månader från den 1 Juli detta år. Hr B. vågar med afseende härpå påstå, ja, slå vad (!) att det ifrågavarande papperet ej varit något aflatsbref, att den som sålt det icke var någon munk, utan att det var påtagligen understucket och således utan ringaste värde (förmodligen såsom kuriositet betraktadt, ty något annat värde torde ingen förnuftig menniska hafva velat tillerkänna det). För att komma till fallkomlig visshet rörande detta förhållande föreslår hr B. en offentlig diskussion derom inför utsedde skiljedomare, förenad med ett välgörenhetsverk, i det den förlorande parten skulle till de fattiga skänka 10 famnar god björkved; och har hr B. till yttermera visso låtit en revers å priset för nämnda qvantitet ved beledsaga sin uppsats, förl den händelse ban skulle blifva den tappande. Hr B., hvars uppsats medelst åtskilliga sidoslängar både åt den omnämnde Nyköpingsbon och åt Aftonbladsredaktionen samt genom inblandning af för sjelfva frågan främmande saker verkligen förråder mera galla än förståndsskärpa och lugn bevisningskraft, synes brinna af begäret att i egenskap af katolicismens sakförare vinna samma berömmelse som i forna tider Peder Galle, hvarjemte han ingenting har emot att sätta i gång ett välgörenhetsverk, som dock skulle bekostas af en annan. Vi taga nemligen för alldeles gifvet, att hr B. haft fullgiltiga grunder för sin uppgift rörande det s. k. aflatsbrefvets falskhet, ty, äfven om hans påstående ej vore tillräckligt att öfvertyga oss derom, skulle dock det erbjudna vadet vara det. Vi betvifla således att den föreslagna diskussionen kommer till stånd — en sak, hvarpå vi kanske mest förlora, då hr B. godhetsfullt förespeglat oss att den skulle försiggå i vår tidnings spalter. Men, om vi äfven medgifva sannolikheten af hr B:s förklaring rörande sjelfva corpus delicti, det förmenta aflatsbrefvet, nödgas vi deremot på det allvarligaste motsätta oss de djerfva slutsatser och påståenden, som han i sammanhang dermed gör. Till en början våga vi bestrida, att in köpet af det oftanämnda papperet skulle visa, till hvilken grad okunnighet och fanatisk förblindelse ännu florera ho3 svenska, eljest fint bildade, herrar i fråga om kyrkohistoria och allt som rör katolska kyrkans lära, möjligtvis äfven deras egen, Hvad man i allmänhet kan förebrå bildade svenskar, ej är det religiös fanatism och någon deraf alstrad förblindelse; snarare då religiös indifferentism. Beskyllningen för okunnighet återstår, hvars aftvående är så mycket angelägnare, som hon otvetydigt äfven är riktadmot oss, som enligt hr B:s uppfattning skulle ha fått skåda det understuckna papperet och äfven fallit i denna för isbjörnar utlagda räfsax. Det må då gerna medges, att en större vana att se dylika värdepapper möjligen kan åstadkomma större kritik vid skiljandet af de oäkta från de äkta, men å andra sidan var det naturligen just kännedomen om dylika pappers befintlighet och gångbarhet inom katolska kyrkan, som hos Nyköpingsbon och Nyköpingstidningen föranledde misstaget. Ej heller i ordalyde!sen förefanns något allt för osannolikt eller stötande för den, som kände att t. ex, Tezel meddelade aflat för alla synder i så vidsträckt mått, att de gälde, äfven si quis per impossibile Dei genitricem semper wvirginem wiolasset. (Se: Positiones fratris I. Tezelii quibus defendit indulgentias contra Lutherum, Th. 99, 100 och 101.) Men hr B. nöjer sig icke med att bestrida det förenämnda s. k. aflatsbrefvets äkthet; han trotsar någon att genom utdrag af någon katolska kyrkan tlllhörande teologs eller ansedd kyrkohistorikers skrifter visa att, vare sig i Luthers tid eller i vår tid, vare sig före eller efter reformationen, katolska kyrkan skulle drifvit den läran, att med aflat menas syndernas förlåtelse och särskildt syndernas förlåtelse för penningar, eller att med aflat menas något annat än syndastraffens förmildring eller tillgift, ja, så pass detsamma som t. ex., enligt K. F. den 4 Maj 1855, svenska riksdagen stadgat genom utbytande af den offentliga kyrkoplikten (tjufpallen) emot enskild skrift. Att fullkomligt efter ordalydelsen uppfylla de framställda fordringarna anse vi knappt möjligt, då naturligen de fleste katolska teologer och kyrkohistoriker vaktat sig att förevita kyrkan sjelf uppkomsten af ett så groft ocker på de troendes okunnighet och de, som möjligen haft mod att uttala en sådan förebräelse, lätteligen kunna förklaras sakna tillbörligt anseende. Sant är ock, attingen af påfven eller något koncilium utfärdad dogm faststäldt en sådan åsigt, hvilket dock ej hindrar att den inom kyrkan varit mycket allmän samt åtminstone åtnjutit ett tyst bifall af påfvar och biskopar, som i den samma och det derpå grundade aflatskrämeriet sett sin fördel. Förnekandet deraf är liktydigt med förnekandet af närmaste grunden till den vigtiga verldshistoriska händelse, som kallas Reformationen. Ei heller försöketattåt aflaten (indulgentie)