Aftonbladet – 11 oktober 1872, sida 2

—MBMH—— LV --MD att vänta om det lyckas: då pi hunnit målet, är ni en bergad man för lifstiden. På aftonen samma dag, medan mr Pentweazle rökte sin cigarr efter middagen, kom general Dickenson och medhade sin unge vän, Leonard Orme. Mr Orme var ett utmärkt specimen af de unge nördamerikanare, hvilka efter inbördeskrigets slut, i så stort antal ha besökt vårt land. Uppfostrad vid Harvards universitet, omätligt rik och full af animaliskt lif, fann Leonard Orme hela verlden vara ett leende paradis och höjde axlarna åt hvar och en som talade om dess mörka sidor, dess onda vägar. Han varen entusiast; fadern, som under kriget samlat oerhörda rikedomar på kommissariatet, var naturligtvis ifrig förfäktare af fria åsigter och fritt samvete och hade äfven sökt bibringa sonen samma id6er. Bland de unge män, med hvilka Leonard förtroligt umgicks, utgjorde Irlands lidna oförrätter ett fävorittema, och ehuru hans egen erfarenhet icke håäde skänkt honom nägon hög tanka om nationen, var det romantiska elementet i hans karakter starkt nog, för att han hellre antog en Malachi, en ODonoghue samt öfriga skaldekonstens hjeltar och hjeltinnor som representanter af Erin, än han dertill ville erkänna en Mickel ODwyer, en Paddy Gallagher och andra smutsiga, oförskämda trasvargar, med hvilka han stått i daglig beröring. Med dylika åsigter, dertill synnerligt liflig och intryckstagande, var det ej att undra på, om han beredvilligt gaf sitt löfte att åter förskaffa den olycklige patrioten friheten, sedan general; Dickenson hade uppdukat sin fyndigt hopsatta historia, De tre herrarne hade samma afton ett långt samtal, hvarunder Leonard yttrade sig med stor hänförelse; de båda andra med