Aftonbladet – 9 oktober 1872, sida 2

af en man som jag i forna dagar gauska väl har känt, nu inte klädd som vanligt, men i svepning. Månget hemskt uttryck har jag sett i det ansigtet — vredens, syndens, rusets fasor; men aldrig såg jag något så rysligt som den blick af hat och hämd, hvarmed han först pekade på ryttaren och sedan på börsen som ni ännu höll i handen. Och då jag följde hans blickar och såg ned på er hand Gud allena vet hurn det hade gått till! — börsen var borta och edra händer voro sköljda af blod som strömmade från ett sår i den manens bröst och jag skrek till och vaknade. Er ängslan för min skull var alldeles öfverdrifven, min goda mrs Bradstock, sade Ellen leende. Jag ser ingenting annat ledsamt i detta virrvarr af spöken, ryttare, guld och blod, är ett bevis på att ni ej är frisk. Jag försäkrar er att denna dröm inte inger mig den allraringaste oro eller fruktan. Ni känner inte hvem den mannen var, viskade mrs Bradstock, ännu alltjemnt lika 1edslagen. Hvilköndöra — ryttaren eller den der verrn i svepningsskruden? frägade Ellen ugnt. Nej, jag känner ingendera och oppas äfven att slippa göra derås bekantskap. Ni kan skämta, sade mrs Bradstock. Ni skulle ej göra det, om ni visste så myc et af lifvets elände som jag vet. Ni har udrig känt hvad bekymmer vill säga. Det vill jag inte påstå, sade Ellen mildt ch allvarligt. Men en sak är viss: jag ror inte på drömmar, ej heller bör ni göra et. Se så, min goda mrs Bradstock, skaka iu af er denna tungsinthet och blif er äter ik. Jag kommer i morgon och hör efter urna pi mär; god natt!s