Aftonbladet – 9 oktober 1872, sida 2

ryste hon till och sjönk darrande ned pi stolen. : Nu är jag öfvertygad om att ni må illa; jag påyrkar bestämdt att läkaren skal tillkallas, sade Ellen allvarsamt. Jag gål genast och drager försorg derom. Nej, miss; jag ber er, gå ej, sade der förra och höll Ellen qvar vid klädningen Det går nog snart öfver; det är blott et anfall ät nerverna. Plägar ni lida af dylika anfall? Nej, miss, det har aldrig händt mig för nt, men så har jag aldrig heller förr ut stått en sådan ängslan som i natt. Hvad menar ni, mrs Bradstock? Hvadc har så kunnat oroa er? En dröm, miss, — jag drömde så för skräckligt. Jag hade beslutit att inte be rätta något för er och jag hoppades attinte se er, innan jag äter hunnit bli lugn. Ni hoppades att inte se mig! Hvad ba jag att göra med er dröm? Rör den mig? Ja, det är just för er skull den oroar mig. Ack, jag ber er, miss, skratta inte: ni skulle ej le, om ni visste hvad jag dröm. de, Min goda mrs Bradstock, sade Ellen med likgiltighet, ni kan med största lugn berätta hvad ni har drömt. Jag är inte alls vidskeplig. Inte heller jag, miss; och ehuru jag sett och erfarit mycket svårt i mina dagar, har jag aldrig varit känd för att förlora modet. men denna dröm har förfärat mig. Jag kan inte göra mig qvitt minnet deraf!s Men så säg mig då hvad ni drömde, inföll Ellen. Berätta nu allt för mig. Och ni lofvar att ej bli missnöjd på mig, för hvad jag ock må ha att säga? Det lofvar jag med säkerhet; se så; låt mig nu höra.