Aftonbladet – 9 oktober 1872, sida 2

Sveriges hufvudstad har i dag varit vitn till en gripande sorgefest. Kung Carl ha för sista gången dragit från Stockholm: slott; färden har icke gått med d hn gläd tiga raskhet och hburtighet, som han för! så mycket älskade, utan långsamt, med stills och högtidligt allvar. Målet var också denna gång Riddarholmskyrkans grifthvalf. Med förkänsla af den annalkande döder hade konung Carl bestämt, att hans be grafning skulle, såvidt möjligt vore, ske med enkelhet. Alltid hatare af den orato riska ståt, som utvecklas ex officio elle: på beställning, hade han undanbedt sig per sonalier och sorgkantat. Med döden i hjer tat kände han dubbelt, huru ringa värde en dylik ordståt och andra liknande heders betygelser ega för den, som trädt inföl Guds och historiens dom. Men den stora högtidlighet, som liggei i ett helt folks varma och oskrymtade del tagande, har kung Carl icke velat eller kun nat afböja. Och om detta deltagande fin nes öfverallt i de förenade rikena, ja öfven hela den skandinaviska norden, så måste det, om möjligt, vara ännu djupare och lif ligare hos hufvudstadens befolkning, som nu varit vitne till hans likfäsd. Denna be folkving tyckte sig på sätt och vis stå den aflidne konungen närmare; den såg honom så ofta i sin midt, utan all ståt och prakt. såsom en enkel menniska; Kung Carls ädla, ridderliga gestalt var väl bekant för hvarje barn i Stockholm; hans manliga tänkesätt och hans välvilliga hjertelag voro här så allmänt kända. Derför ha gator och plat ser i dag varit fyllda af ett folk i sorg. Det finnes väl ytterst få af hela hufvud stadens befolkning, som icke i dag med ve: mod varit vitnen till sorgetåget eller som icke åtminstone med allvarligt deltagande förnummit den allmänna klockringning, som tillkännagaf, att detta tåg satte sig i gång eller den salut, som förkunnade, att konung Carls stoft invigdes till den sista hvilan. Öfverallt bland de hopade skarorna såg man i dag ett djupt och högtidligt allvar, RER