Aftonbladet – 9 oktober 1872, sida 2

STOCKHOLM den 9 Oktober. Kung Carls sista färd. Och nu är dagen slutad snart, då under klockors ljud Kung Carl har gjort sin sista färd i stoftets sista skrud, Och RBRiddarholmens kungagraf har tagit mot sin gäst Och minnet har ett blad ännu till sina många fäst. Och höstens sol sken klar och blid, hon blickade så varm Uppå den sorg som sjönk och steg lik våg i folkets barm, Ion drog en slöja utaf moln omkring sin kind ibland Som om hon hade sörjt vår sorg, och känt vår saknads bränd. Hvart träd med sina gula blad för vinden böjde sig Och strödde sköflad sommarskrud på kungens sista stig, Och hvarje hjerta kände djupt, att ej en konung blott Men att en menska hjertevarm, till sista hvilan gått. Ty detta var hans bästa dygd, och derför skall han stå Ovansklig i vårt minne qvar och i vår häfd också. Han var en menniska som vi, fast stäld på tronens höjd, Vår kärlek och vårt hat var hans, hans var vår sorg och fröjd. Hvar stämning som gaf återklang i folkets själ, var hans, Sak samma om den brydde sig om etikett och glans; När rätt för styrka böjde sig, när våld steg fraw som lag Så eldades af harm, som vårt, hans ädla hjertas slag. Men tröstlöst står ej Sverges folk invid sin konungs graf, Det bygger på de lagars kraft, dem han i lifvet gaf; Det bygger på hans broders ord, att MN brödrafolkens välc Ar kungsord som infrias skall — det tar med hopp farväl. Dock sent i Birgers stad, och sent i Sverges land, glöms af Den dag då under höstsols sken kung Carl bars till sin graf, Det var så svårt för oss att tro det döden skulle nå Så snabbt den lefnadsfriske man som nu vi sörja så. Men nu är dagen slutad snart, då under klockors ljud Kung Carl har förts sin sista färd, i i stoftets sista skrud, Och Riddarholmens kungagraf sluts til omkring hans bår, Men minnet lefver öfver den, det hal en evig vår! —-pd—