Aftonbladet – 5 oktober 1872, sida 4

Jsom åkarestation på Djurgården angifves I platsen nedanför teaterhuset i stället för Iden nedanför manegen, en uppgift, som en I mörk och regnig höstafton kan vålla en reIsande stora olägenheter. Vi sluta här vår granskning, ej af brist på material — ty det är otvifvelaktigt tillI räckligt för en afhandling, minst lika vidlyftig som boken — men det sagda torde vara nog för att hänvisa arbetet till det slag af litterära produkter, som, lik Dumboms giftermål, vore bäst, i fall de aldrig blifvit af. Muhammedanische Eschatologie. Nach der Leipziger und der Dresdner Handschrift zum ersten male arabisch und deutsch mit Anmerkungen herausgegeben von Dr M. Wolff, Babbiner der Israelitischen Gemeinde zu Gothenburg. (Leipzig, Brockhaus 1872). Den hittills otryckta arabiska bok, som här meddelas allmänheten både i original och tysk öfversättning, är i kulturhistoriskt hänseende af stort intresse. Hon innehäller nemligen en fullständig framställning af muhammedanernes uppfattning af det tillkommande lifvet. Man finner här detaljerade skildringar af själens tillstånd efter skilsmessan från kroppen, af den yttersta domen och uppståndelsen, af paradiset och helvetet. Dock beskrifves helvetet utförligast, paradiset jemförelsevis mera knapphändigt. Dessa skildringar jro i hög grad groteska, Menniskornas tillstånd i ett tillkommande lif beskrifves på ett mycket handgripligt och sinnligt sätt. Helvetesstraffen utmålas i synnerhet med så bjerta färger, att äfven de kristne svafvelpredikanterne här måste finna sig öfverträffade. Å andra sidan finner man deremot här hvad man i den ortodoxa kristna läran om de yttersta tingen förgäfves söker — hoppet om en slutlig frälsning för de fördömda. Men den anda af religiös exklusivitet, som vidlåder islamismen — så väl som de flesta andra s. k. uppenbarade religioner — har icke tillåtit den att taga steget fullt ut. Den slutliga frälsningen ur helvetet inskränker sig till dem som varit muselmän. Om den groft sinliga uppfattning af lifvet efter döden å ena sidan och de ljusglimtar af äkta religiositet å den andra, hvilka i denna bok träda oss till mötes, yttrar utgifvarön i sitt företal: Det uppfyller oss med vemod att se dessa förirringar af menniskoanden, då han öfverlemnar sig åt ett i sitt väsende så djupt grundadt, heligt behof att höja sig öfver skrankorna för sin jordiska tillvaro och stilla sin längtansfulla åtrå efter ett högre, evigt lif genom betraktelser öfver detsamma. Och likväl se vi äfven här stundom det gudomliga ljuset frambryta likasom ur ett tjockt moln, och vi påträffa mycket, i hvilket, när vi afklädt det dess grofva omhölje, en stråle af sanning gläder vårt hjerta. Om kolning i mila, handbok bearbetad och utgifven af G. Svedelius. Med 111 texien intryckta träsnitt. (Stockholm 1872.) Allt sedan Carl David at Uhr år 1814 utgaf sin Berättelse om Kolningsförsök och sin Handbok för kolare, det senare arbetet utgörande ett sammandrag af det förra, har ej förr än nu i Sverige utkommit något enda någorlunda fullständigt arbete angående milkolning; ett förhållande, som sticker bjert af i jemförelse med den myckna litteratur, som är att tillgå rörande andra vårt lands hufvudnäringar, såsom landtbruket, boskapsskötseln och jernhandteringen. Hvad än orsakerna dertill må hafva varit, så är dock visst, att medan andra industrigrenar, under ledning och tillämpning af kemiens lagar och upptäckter, utvecklat sig och förkofrats är efter år, kolningskonsten befinner sig ännu på ungefär samma ståndpunkt, som den innehade för ett halft sekel tillbaka. Medan landtbrukaren, åtminstone den större, numera för det mesta, besitter erforderliga kunskaper för det åkerbruk han drifver, och likaså bruksegaren vanligen känner till de metallurgiska processer, som försiggå i hans verkstäder, är det deremot ännu ett undantag från det vanliga förhållandet, när milkolningen ej ligger nästan uteslutande i händerna på okunniga arbetare, hvilka sköta sitt yrke på ungefär samma sätt, som det sköttes innan kemien ännu blivit en vetenskap, som kunde lemna råd vid denna process. Ett sådant tillbakasättande af en utaf vårt lands vigtigare industrigrenar måste dock, helst med hänsyn till det på alla håll år efter år ökade bränslebehofvet, förr eller senare blifva ett föremål för fosterländskt sinnade mäns allvarliga behjertande, och alltså ingingo rikets ständer år 1860 till Kongl. Maj:t med en und. skrifvelse, deruti de hemställde om åtgärders vidtagande till åstadkommande af förbättringar såväl ikolning, som bränntorfsberedming, hvarefter K. M:t år 1862 förordnade om anslag till belöning för författandet af en ändamålsenlig och populär afhandling i dessa ämnen. De inkomna täflingsskrifterna ansågos dock ej vara af nöjaktig beskaffenhet, hvarför K. M:t år 1864 bestämde en ny täflingstid för dels en afhandling om kolning, dels en sådan om torfberedning, med för hvardera afhandlingen särskildt bestämdt täflingspris. Nu inlemnades sju täflingsskrifter angående kolning och fyra angående beredning och användning af bränntorf. De för bedömandet af dessa skrifter utaf k. kommerskollegium, k. landtbruksakademien och brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret utsedde trenne jurymännen ansågo äfven nu ingen af dessa täflingsskrifter vara förtjent af det utfästade priset, men hemställde dock, alldenstund två af täflingsskrifterna rörande kolning, innehöllo, hvar i sin mån, ganska mycket af det, som i praktiskt hänseende skäligen kunde fordras af en populär afhandling om kolning, lämpad efter svenska förhållanden, och sålunda kunde anses komplettera hvarandra, att författarne till dessa båda skrifter finge såsom belöning åtnjuta vissa mindre belopp af det bestämda täflingspriset, samt att en lämplig person måtte utses att under fritt begagnande af dessa begge afhandlingar och emot särskildt arvode sammanskrifva en ny och möjligast fullständig populär afhandling om kolning. Sedan kommerskollegium förordat till bifall, hvad sålunda föreslagits och tillika hemställt, att såväl valet af person för de båda täflingsskrifternas omredigerande och sämmanarbetande, som ock bedömandet af den afhandling, som af denne blefve utarbetad, lämpligen borde-åt jurymännen öfverlåtas, lemnade K. M:t är 1867 bifall till hvad sålunda blifvit af kommerskollegium föreslaget och hemstäldt, Alltså tillkom ändtligen, efter många omvägar, den afhandling rörande milkolning, som, sedan den passerat jurymännens granskning, blifvit af dess författare, f. d. direktören ä jernkontorets stat G. Svedelius, be fordrad till trycket och utgör föremälet för denna anmälan, Bokens uppställnirg är enkel och skrifsättet redigt och klart. Arbetet innehåller, efter en kort inledning, endast fyra kapitel med de olika rubrikerna: Veden, Träkolet, Kolningsarbetet och Kolningsresultatet. I det första kapitlet, som redogör för vedens ke