Aftonbladet – 4 oktober 1872, sida 2

Den 30 Sept. utgick den tid, inom hvilken invånarne i Elsass och Lothringen skulle ha gjort sitt val mellan fransk och tysk nationalitet, och till följd af det sätt, hvarpå den tyska regeringen tolkat fredstraktatens bestämmelser med afseende på den annekterade befolkningens frihet att välja sin nationalitet, hade denna blott valet emellan att antingen fortfarande vara fransk och ögonblickligen lemna sin hemort eller att välja den tyska nationaliteten med utsigt att möjligen en gång komma att bära vapen mot sina gamla landsmän. Det måste medgitfvas, att detta alternativ är mycket hårdt och att den valfrihet, som genom freden tillförsäkrats den annekterade befolkningen, i sjelfva verket varit af temligen illusorisk beskaffenhet för en massa menniskor, hvilka saknat nödvändiga medel att skapa sig en ny existens i främmande land. Trots de svårigheter, som sålunda varit förknippade med optionen, har denna dock fått en utgång, som på ett rörande sätt vitnar om den kärlek, hvarmed befolkningen i de annekterade provinserna hänger fast vid sitt gamla fädernesland, och likasom det näppeligen kan vara något tvifvel underkastadt, att det är den obeveklighet, hvarmed tyskarne uppträdt i optionsfrägan, som vållat det omslag i tyskfiendtlig riktning, hvilket på senare tiden gjort sig gällande i de engelska tidningarna, så är det äfven rätt betecknande att se den stränghet, med hvilken Wientidningen Tages-Presse, som eljest rätt gerna framhäller sin tyskhet, bedömer den preussiska regeringens handlingssätt i denna sak. Då Elsass och Lothringen blefvo annekterade, säger den nämnda tidningen, helsade man i Tyskland invånarne som återfunna bröder och tryckte dem till ett gladt upprördt hjerta. Samtidigt skyndade man sig, af idel kärlek förstås, att gifva dem en diktatur; men då Europas rättkänsla blef upprörd deröfver, att menniskor likt boskap skulle kunna tvingas in under ett främmande ok, så förkunnade man i Berlin, att det till den 1 Oktober detta år stod en hvar fritt att göra sitt val mellan tysk och fransk nationalitet. Valde man den sistnämnda, finge man vara förberedd på att behandlas som främling och underkasta sig alla deraf härflytande obehag, t. ex. att bli utesluten från alla politiska och kommunala funktioner, att utvisas från provinserna, om det behagade polisen m. m. Redan ett sådant tillstånd kunde vara obehagligt nog, men dock har verkligheten öfverträffat de mörkaste förväntningar. Den preussiska regeringen har nemligen tolkat fredstraktaten på ett sätt, som gör optionsrätten helt och hället illusorisk. Enligt densamma är visserligen en hvar berättigad att välja hvilken nationalitet han vill, men väljer han trikoloren, kommer han icke en gång att tolereras som främling, utan måste strax lemna sitt hem och i Frankrike eller annorstädes söka skaffa sig ett nytt. Situationen är sålunda den, att de olyckliga offren för kriget 1870 i verkligheten hafva valet mellan landsflykt eller preussisk nationalitet, emellan att lemna sina fäders land eller kanske blifva tvungna att föra vapen mot sina egna bröder. Men icke nog härmed. Om föräldrar icke vilja, att deras yngre söner skola kämpa mot äldre bröder, som tjena i franska armgns led, så är det icke LR att sjeliva de värnepligtige utvandra; hela familjen måste för en enda medlems skull lemna sitt hem. Följden af denna barbariska grundsats har redan visat sig. Stälerna i de annekterade provinserna mista sin befolkning, och dar det förr rådde en ifig verksamhet och företagsamhetsanda, nerrskar fu dödens stillhet, Metz är redan lecimeradt, som om pesten gått fram der, och denna stad. som förnt var så berömd på grund af sin stora materiella och andliga verksamhet, går nu med raska steg sin unERAN AASE EAA ARE a nn