Aftonbladet – 4 oktober 1872, sida 2

bevis på att han i grunden inte visste något om guldstölden och att han föregifvit sig varit delaktig deri, blott för att åter förskaffa sig friheten. Detta nya ämne till ängslan mästg ijkväl siutligen åter gifva vika vid nogare efterforskningar och mr Pentweazle äterkom till sin första öfvertygelse att han förskaffat sig det enda, rätta bjelpmedlet för att komma i besittning af den gömda skatten, såvida nemligen han lyckades föra Grogram med sig till England. Ändtligen syntes lyckan visa sig honom bevågen. En dag observerade mr Pentweagzle i källarsalen på ett hotell, en man hvars utseende frapperade honom. Främlingen syntes vara mer än femtio år gammal. lång och mager samt gick något böjd. Hårot var nopkammadt i in och en 8, k, toure dölde på ett lyckl gt sätt månskenet i hans nacke; tunna, färgade polissonger gåfvo en viss relief åt hans gula hy; rägten var enkel men snygg, Hvad som mest väckte. betraktarens uppmärksamhet var den särdeles oroliga blicken hos besagde individ — ett slags skelande, ej likt let vanliga felet i synsinnet af denna art, lå ögonen vridas åt skilda håll, men ett irrande i blicken som gjorde det nästan omöjigt för en person att säga om man betrakades eller icke. Vid efterfrågan fick mr Pentweazle den ipplysniogen att främlingen var naordameikahare, en general Dickenson, en uppgift kom snart bekräftades af generalen sjelf, vilken på det mest förekommande vis in ät sig i samtal med hongm, Generalens sätt att vara, var förbindligt, ans röst mild. Hvarken spottade han på nattan, lade han upp fötterna på spiselkranen, eiler utförde han några af dessa förvånande död af dåljg uppfostran, hvarför