Aftonbladet – 4 oktober 1872, sida 2

AEG en klocka, alla främmande uppmanades at lemna skeppet, militären dröjde qvar til det sista och de bemannade båtarna fortfor att ro af och an ända tills Flamma lyft an kar och var på väg utåt öppna sjön. Nu, min hedersvän, torde ninödgas med gifva, att er skyddsling skulle haft fög: utsigter att obemärkt slippa undan en så dan visitering, yttrade kapten Mac Crom bie, då de äter befunno sig i land, ocgl ehuru innerligt förargad nödgades mr Pent weazie erkänna ett så var. Tiden förgick emellertid och den sista lilla återstoden af Niklas Pentweazlies tå lamod var på väg att samtidigt taga slut Hvar afton öfverräknade han huru mycket — ej endast tid utan pengar som gått för lorade. Grograms uppassving var endast gi förevändning, ehuru dyrt den mäste beta las, och med sammanbitna tänder tänkte har mången gång på att kanske pollsmålen London skulle kunnat gifva honom tillfälle tili ganska goda affärer, under dessa vec kor, då han jagade efter en tom skugga i främmande land. Mera än en gång had; han nemligen, till följd af Grograms förän drade taktik börjat misstänka det värsta och känt sig böjd för att ge hela alfären på bå ten. Ty sedan Grogram hade rikligt att äta och dricka samt intet att göra, fann han sin nuvarande ställning så treflig och sorgfri, att han icke hade någon synnerlig önskan att ien skulle ändras. Allt hvad hans husbonde gaf honom i nppdrag, verkstäldes af honom med villig hörsamhet; allt hvad den förre föreslog, biföll han genast, men om den dolda skatten yttrade han sig med ett ikgiltigg lugn, som var nära att göra hans herre ursinnig. Denne började på allva wmse Grograms retsamma liknöjdhet som ett