Aftonbladet – 3 oktober 1872, sida 2

kor troCcnae. 6Iy nvarje gang dess namn Dillvit nämndt i Frankrike, har det helsats som fäderneslandets hjerta och hufvud. Vi behöfva knappt tillägga att talet mot togs med det största bifall af de närvarande. Dä Gambetta lemnade Grenoble, helsades han med entusiastiska lefverop af en talrik folkmassa, som samlat sig vid bangården. Patrie meddelar ett samtal, som en af dess redaktörer, Eugene TArxnoult, hvilken nyligen återkommit från en resa till orienten, haft med Thiers. Vi meddela här några märkliga yttranden af presidenten under loppet af detta samtal, hvilka, så vidt man kan anse dem fullt autentiska, tyckas utvisa att han anser Frankrikes ställning till de öfriga europeiska. makterna vara tillfredsställande, äfvensom att han afgjordt hyllar en fredlig politik. Thiers yttrar nemligen: Jag säger er ännu en gång att jag vill freden, ingenting annat än freden. Hvarenda menniska i Europa tänker för öfrigt på samma sätt, Det tyska riket är den sista makt, som kan ha i sinnet att åter börja krig med oss. Dess statsmän erkänna (?), att de, då de under segerruset bemäktigade sig icke-tyska territorier, begingo ett fel, emedan dessa territorier icke gifva det nya riket en ökad styrka, utan fastmera för detsamma äro en fortfarande anledning till svaghet. Men hvad som skett, det har skett. Österrike har de största sympatier för oss, likasom vi å vår sida hysa de största sympatier för detta godmodiga och lojala folk. Österrike kan icke glömma, att jag oupphörligt i tjugu års tid bekämpat den olyckliga politik, som ville denna makts försvagande, och att det icke är min skuld om denna politik, som jag beklagar, förorsakat denna intressanta nation så mycken olycka. Rysslands vänskapliga tänkesätt känna vi, och de äro uppriktiga. Italien är icke, skall icke och kan icke vara vär fiende. Om utom regeringens sfer och i strid med dess ädle konungs personliga känslor falska id6er ha kunnat vinna insteg inom vissa kretsar, kunna dock dessa icke medföra några beklagansvärda följder. Italienarne kunna icke glömma, att vi höra till samma race. I hafven hört talas om revanche. Hvem talar om revanche? Icke är det jag eller någon i min omgifning eller någon af dem, hvilka det ligger om hjertat, att Frankrike åter skall blifva stort och starkt. Vi skola taga revanche, men icke genom vapen, utan genom arbete, genom äkta industrielt och skapande snille och derigenom att vi hålla oss och vårt snille i jemnhöjd med det verkligt sköna, det verkligt stora. Man säger, att vissa grenar af vår industri råkat i förfall, att Paris-siden skall komma att utträngas af tyskt och Wiensiden. Detta är fullkomligt falskt. Om de vanliga siden man fabricerar i Tyskland och Wien också intaga en plats vid sidan af våra, så äro dock vårt fasonerade siden och våra bronsartiklar utan medtäflare och skola blifva det. Dessa produkter af Frankrikes konstflit äro kanske nu i hela verlden. mera eftersökta än de någonsin varit. Jag sysselsätter mig ifrigt. med armån; detta är sannt. Jag vill, att Frankrike skall hafva en armå, som är alla andra -öfverlägsen till qvaliteten, om icke till qvantiteten. Man räkar in i det fantastiska, när man talar om qvantiteten. Preussarne, säger man, kastade 1,500.000 man öfver Frankrike. De hade likväl på sin höjd blott hälften så stor styrka derstädes. När. man utgår från qvantiteten, löper man fara att missräkna.sig, hvilket icke är möjligt, när man räknar efter qvaliteten. Hvad qvaliteten beträffar, är den nuvarande armån oförliknelig, och jag är icke den ende som påstår det. Med sin arm och med goda finanser — sådana jag vinnlägger mig om att förskaffa det — har Frankrike ingenting att frukta och kan med full trygghet arbeta för att åter blifva sig sjelf, Hvad man än må säga, är Frankrike af alla Europas nationer den rikaste och len af naturen mest gynnade. Jag vill derför, att Frankrike åter skall blifva hvad let var och hvad det måste vara, nemligen len tappraste, den arbetskraftigaste och den nest aktade nationen. Ingen kan ansvara ör framtiden; hvad jag kan ansvara för ch hvad jag ansvarar för är, att om emot Ulla regeringars fullkomligt uppriktiga vilja n händelse skulle inträffa, som stör verldsreden, så skall Frankrike icke vara skuld lertill. Härmed vill jag icke säga, att jag örutser någon sådan händelse. Alla maker behöfva — kanske ännu mera än vi — n långvarig fred för att återhemta sig från len stöt, som omhvälfningarna i Frankrike vifvit dem. Man måste betrakta såsom en himere alla rykten om en förändring i detta länseende. Europa är hvad det är. Det unstår ingen att vilja ändra någonting. Renublikens regering, som alla dagar från utandet mottager otvetydiga bevis på symati — republikens regering är en fredens egering, och dess storhet har arbetet till rundval, Jag hoppas, att de tviflande slutigen skola låta öfvertyga sig. Denna fred,l om jag önskar upprätthålla en lång tid, enna fred, som jag, önskar göra fruktbärl. ande, skall blifva så mycket. varaktigare ch säkrare, ju mera armån, som har till ppgift att göra honom respekterad, till valiteten är den första af alla armfber, Jenna fred vill jag upprätthålla, icke af vaghet — ty vi äro icke svage — utan erför att den är nödvändig för alla; jag ill upprätthålla den, emedan jag med och enom den på nägra år skall återgifva rankrike den rang, som det för ett ögonlick kunde förlora, men som ingen menskg makt för alltid kan frånrycka det. Da undar da agaonagta dämarna hitkamna mn