Aftonbladet – 28 september 1872, sida 3

min pligt och jag hoppas visa er, sir, att jag har dragit nytta af det straff, som jag fått — ett straff, som med rätta drabbat mig för mina syndiga gerpingar. Hollah!s sade mr Pentweazle och tittade app på honom helt förvånad; ni gnäller på rösten som en riktig bondkaplan. Hör på, Grogram, det blir så godt att vigenast komma på det klara med hvarandra. Jag är inte af den psalmsjungande sorten och jag gör inte heller räkning på att ni skall vara det. Godt, sir, sade mannen med ett grin. det skall bli som ni befaller. Det der är annars den melodi, som slår bäst an der borta, tillade han och slängde på hufvudet ät det håll, der fånggårdarna lågo. Väl möjligt, sade mr Pentweazle kallt, men der borta äro de ej synnerligen praktiska. Jag är en praktisk man, och så är äfven ni, annars skulle ni ej så fort efter er ankomst ha förstått att förvärfva er tillstånd att emot borgen få taga tjenst. Min stora botfärdighet, mitt gudeliga tal ha förhjelpt mig dertill, sade mannen med ett nytt grin, Kan nog tro det, sade mr Pentweazle. Nu är den metoden emellertid ej längre behöflig och derför kan ni lemna den åsido, åtminstone tillsvidare. Sätt er, Grogram; jag kan ej tala rätt ledigt med er, så länge ni står; det är så besvärligt att titta uppåt. Grogram mumlade en tacksägelse och satte sig på yttersta kanten af stolen, som blifvit honom anvisad. Hör på en sak nu, sade mr Pentweazle. Hvad tror ni sjelf kan vara skälet till att jag valde just er ibland alla de fångar, som styrelsen erbjuda som tjenare åt kolonister? Jag har, som ni vet, aldrig sett er; inte heller vet jag huruvida ni kan bli en dug