Aftonbladet – 28 september 1872, sida 3

ÖöN nasvart låta landskapsimålaren få titseende af att Vard frå. Detta blir i synnerhet händelsen med den stora utsigten från teatern vil Faormina, På detta Siciliens, ja kanske hela Italiens skönaste ställe, hvars utsigt öfver forntids gläns och nutids förfall, öfver det gigantiska Åetna, öfver det vida Medelhafvet beständigt drager till sig konstnärer från alla länder och beständigt låter dem känna deras vanmakt, har äfven vår danske landskapsmålare velat pröfva sina krafter, och då man måste tillstå, att försöket icke lyckats honom, delar han häri blott öde med alla sina tyska, franska och engel ska kolleger, hvilkas respektive Taorminer rundtom i olika samlingar alla lida af samma ofullkomligheter: linier i stället för yta, färg i stället för ljus. Uppgiften är i sanning svår: De antika ruinerna ligga hopade I förgrunden. Det till hälften förvittrade murverket skall åtskiljas från klippan, kvar: på det hvilar. Beständigt skall ögat gå ljupt nedåt: från det öfversta galleriet till arenan i midten; från arenan genom hvalfbågar och pelare till klippytan utanför; derfrån skall det plötsligen störta ned åtskilliga hundra fot till stranden; derefter horisontelt bort till foten af Aetna; från foten upp till toppen, och från dess snömassor, som skina i den klara luften, skall det beoifva sig ut i det oändliga fjerran. Öfver lenna mängd af olika ytor och liksom bortetsande virrvarret af korsande linier, så att de finnas och likväl icke äro der, skall söderns starka ljus utbreda sig. Allt skall vara på sin plats, bestämdt, nästan hårdt,i len rena, genomskinliga luften, och likväl skall hela landskapet giittra för det anstränglasögat, och linierna skola liksom svalla pp och ned i vällust under solens glöd och inder känslan Af naturens hela yppiga fäging: Åagaard hår ärligt gripit sig ax med saen, mera beherrskadt ot mera begripugt n i sina två andra taflor: Dansk Sommerften och Den grönne Grotte ved Amalfi, fan har tagit utsigten från den antika teaörh vid Taormina ungefär så som man taer utsigtet från paviliongen på Himmelerget. Det är en dangk målares öga, van id den .danska naturen, som här har gett ch på sitt fosterländska sätt återgifvit göern, och man skulle vid detta tillfälle kunna ramdraga det gamla tviflet om det ovilkorigt ändamålsenliga tti att danska målare, ch i synnerhet danska landskapsmålare fara n tur på ett års tid ned till en fullkomligt rämmande natur och, utan att hafva den ödvändiga tiden och de nödvändiga förkunkaperna för ätt fördjupa sig i det ovanliga, amla motiv och ämnen, som en botaniker amlar plantor, lägga dem i portföljer och erpå åter i hemmet göra det inhöstade fruktärande, under de gamla omgifningarne, de amla intrycken och med de gamla medlen, å att det egentliga resultatet af resan reucerar sig till det något tvetydiga: da bin h auch sewesen! (arte V