Aftonbladet – 28 september 1872, sida 3

jelfva en historisk framställning kl skolans I utveckling från Abilgaards tid ända till våra Idagar. De framstående verken skulle då visa sig vara alltför goda gamla bekanta, på förhand ntstyrda med alltför många kriItiska kommentarier, för att en ny behandling af det gamla stoffet i det heia taget -skulle kunna göra sig förhoppning om att afvinna dem något intresse, hvilkas sinne för och kännedom om konsten är något mera än det af det nuvarande modet framkläckta auktionsmanien och samlarsjukan, Ville man göra några anteckningar i fråga om den danska skolan på dennä ttställning, borde dessa väl helst komma utan någon planmessig afsigt. Man kunde icke gerna, med en kort öfversigt af det äldre, det redan tidigare kända, företfädesvis framdraga och behandla det nya, det vid detta tillfälle särskildt framkomna, derför att det nya gent emot döt hela och oaktadt de förväntningar man i detta afseende gjort sig, är nästan försvinnande och egentligen knutet blott vid ett par namn. Icke heller kunde man gerna i en öfversigt af samtliga konstverken gå utförligt till väga efter den historiska plan för stoffets ordnande, hvilken utställningen sjelf afsett, alldenstund denna till sitt syftemål mycket vackra och riktiga anordning af skolans arbeten på några ställen är bruten, i det fiere konstnärer af skilda orsaker afhållit sig från att utställä, och på andra ställen är mindre fullständig än man kunde fnekin som en följd deraf att vår större offentligå sämling nekat att lemna bidrag. Ett bedömande af utställningens danska konstafdelning måste, efter det här framlagda, jäskränka sig till enstaka vinkar och anmärkningar 1 olika riktningar, öch det ar sådana sporadiska slutnotiser vi här skola gifvm . Vi ha vid ett tidigare tillfälle berört den förväntan, man allmänt närde om en kraftansträngning, som i anledning af den stora oordiska ntställningen skulle göra sig gällande hos dö äldre och yngre nu lefvyande konstnärerna i fråga om att prestera någbt stort och i ögon fallande nytt; men det tyckes nu, när det kommer till stycket som om Sörensen och Aagaard äro de enda, som möd riktig kraft gripit sig an härmed. Den talangfulle marlnmbiaren bar ntställt två stora taflor, en från mnordvestra kusten äf Norge: Kinn Sund i Söndfjord med Nordlandsfarare på resan till Bergen, och en annan från sydkusten: Kleven vid Mandal, der sveuska nordsjöfiskare söka skydd mot stormen. Båda äro taflor, som iökö endast genom storlek, utan också genom motiv och utförande bestämdt angifva afsigten att öfverraska och imponera. Ändamålet har, det kan man icke neka, också blifvit uppnådt; men den lugna hållning, som karakterisörar konstnärens två äldre taffor: Åften paa Themsen: öch Kjöbenhavns Indrerhed, är lika säkert här öfvergifvon. Skilnaden i detta afseende kunde kanske vid ett flyktigt påseende ligga deruti, att sjelfva motivet i de två sistnämnda, den spegelblanka floden, den lögna liamnen, har den stilla hållningen med gig I motsättning till de två nya taflorna, hvilka franiställa storm och oväder. Emellertid är det blott vid et flygtigt betraktade, iman kan fasthålla ett sädant åskådningssätt. Ser man nogare efter, skall man finna, att detär den stora utställningen och afseendet derpå, som träda störande fram i de två norska motiven, liksom man väl också skulle kunna upptäcka, att det decenhium som ligger emeilan höbåten på Themsen och Nordlandsjakten i den norska fjorden, gjort den produktive inåla-. rens pensel, från att vara bred, öfver måt-j tan bred, och att den energi och djerfval, uthållighet, som befolkat flottans ankarplats vid Kjöbenhavn med en hel skog af samvetsgrant utrustade örlogsfartyg, har i de svenska fiskrarne utanför Mandalskleven snarare sökt sig dekorativa motiv till en stor pittoresk tablå, än verkliga modeller till en jafla af det verkliga lifvet i båtarne. Öfver nufvud taget skulle man väl, utan attträda Sörensens genialiska friskhet och käckhet ör nära, kunna göra den anmärkningen not dessa hans två senaste arbeten, att de yckas antyda en benägenhet att förtälja en MM de raska, friska sjömanshistorierna, utan utt sätta sina åhörare in i, huru det verkigen gick till, eller i allmänhet kanske att örtälja för mycket och visa för litet, Sörenens danska åhörare ha emellertid, genom n rad af andra dugliga marinskildringar, ått en så stor portion nautisk uppfostran, tt de kunna kontrollera berättelserna, till ch med i detalj. De ha äfven fått så mycen förkärlek för dessa skildringar, att de entaf fordra detaljerna med, för att så mycet bättre kunna njuta af det hela, De vilja cke blott höra i förbigående, att en våg bryter; de vilja också se att den gör det, ölja dess bugtiga linier i hela deras fivhet, wkttaga huru det hvita skummet skjuter fram, uru de blåaktiga reflexerna begynna o. 8. Vv. )e vilja icke låta sig nöja med att höra, att et var en svensk fiskare som redde sig så ch så; de fordra också att få se på djuret, tt få betrakta båtens stäf, mäta dess mast, ssigtiga dess segel etc. etc. Den danska lmänheten har blifvit vetgirig i denna, som så många andra riktningar, och äfven om an med tillhjelp af stor begåfning kan illa den obehagliga nyfikenheten undan på e (eller två gånger tre) stegs afstånd, skall n dock slutligen bryta skrankorpa och mma med ett enstämmigt och afgörande: rem, hvad, huru? Aagaard har i sina utställda taflor slagit . någorlunda de samma strängarne, som ;rensen. Också hos honom är det stora flor med dristiga motiv, men då denne nstnärs pensel är mera tecknande och i mförelse med Sörensens stundom icke långt ån spetsig, är det naturligt att hans arten icke kunna vid det första ögonkastet . så an som de två marintaflorna, hvilka ms ven i färgen taga ett ordentligt försprång hel ANTERO NAN Ut TA han am mr Ar mA VA mm mA juni 00) ht -— AV a a (PA jr rr Jr rr