Aftonbladet – 27 september 1872, sida 2

skulle kunna vilja egna all sin tid, sina krafter och sin energi till gagn, icke för sig sjelfva utan för kommunen, mot en ringa veckopenning af kantonen — eller med andra ord af unionen. Dock hafva vi icke ännu sett några sådana personer. Kommunen har emellertid genom sina åtgärder i Paris visat att den icke hyser mycken sympati för de böjelser, konster och vetenskaper, hvilka arbeta för rikedomen, skapa lättingar och fostra kastskilnad. Vi befara smått, att under kommunens regim, om den en gång finge göra sin rätt gäl lande, skulle en mängd lyxartikelarbetare i denna hufvudstad få lemna sina yrken och egna sig ät en nyttigare sysselsättning. Emellertid må det lända till tröst för sådana onyttiga personer som poeter, målare, bildhuggare och arkitekter att erfara, att det antal, af hvilket dessa id6er gillas, icke är synnerligen fruktansvärdt, enär på sin höjd ett par dussin personer omfatta hvar och en af dessa för verldens framtid betydelsefolla frågor. Målsmännen för de kommunistiska och federalistiska principerna hafva emellertid icke blott att upplysa och omvända redobogne internationalister, utan äfven att lysa i bann och utrota Internationales generalråd, och detta särskildt med afseende på sådana delegerade, som äro anklagade att hafva förrådt arbetsklassens intressen. Ty det råder verkligen en allvarsam oenighet mellan de gamla internationalisterne och de nya kommunalisterne och federalisterne, De förre äro nöjda med hvad de kunna få och äro glada, om de kunna få något genast. De tillstå uppriktigt, att de icke gerna tala om en massaker, förrän del blifva starka nog att kunna anställa en sådan och äro allesammans mera praktiska än : de eldiga fransmännen och de uppfinningsrika tyskarne. Det fogar sig så avt äfven Irland har sitt finger med i tvisten. Dess internationalister äro nemligen mycket uppbragta öfver att nägra af dess mest beun-j drade auktoriteter blifvit dömda i bann afl Old-street-kongressen och uppträda med sin: vanliga ifver till deras försvar. Det äricke lätt att följa alla vändningarna af den fråga eller de frågor, som äro ä bane mellan de engelska, irländska, holländska, franska, tyska och amerikanska internationalisterne. Verlden — det vill säga samhället sådantdet nu är konstitueradt — ekall bli glad att erfara att dessa gentlemän hafva något att uppgöra sinsemellan, innan de taga itu med den stora stormlöpningen mot tingens! nu bestående ordning. Men må emellertid verlden icke känna sig alltför säker. Del äro icke blott skurkar i lafven på hvarandra; de äro entusiaster, fanatiker, ja till och med desperados. Midt under det de tvista uppöfva de sin skarpsinnighet och hvässa sina tungor samt sköta det enda de kunna göra, nemligen ett ständigt krig med det samhälle, gom icke har någon plats för em. min HA OO MM AR HH FR Too ed pe Lu 3 Times specielle korrespondent i Paris skrifver den 22 dennes följande: De tyska trupperna, hvilka ockuperade departementen Marne och Haute-Marno hade nästan helt och hållet lemnat dessa båda departement, för att deltaga i fältöfningarna vid Neufchateau, derifrån de skulle begifva sig till sina nya lägerplatser i departementen Vosges och Meuse. Men som barackerna, hvilka skulle mottaga dem, ännu icke voro färdiga, ha dessa trupper nu åter måst ockupera de bäda förstnämnda departementen. I ett samtal säges tyske kejsaren nyligen hafva förklarat att äfven om de financiella. garantier, som Frankrike kunde erbjuda för betalningen af den tredje milliarden, icke antagas, skulla dock den tyska ocknpationsarm6n betydligt förminskas efter betalningen af den andra milliarden, enär tyska regeringen beslutit att icke mer än 50,000) man skulle qvarstanna i de bäda departe4: ment, som sist skola utrymmas. Detta yttrande tillskrifves de samtal, hvilka de tre kejsarne haft med hvarandra under mötet i Berlin. Edmond About, hvilken den 23 dennes återkom till Paris från sin korta fångenskap i Strassburg, införde samma dag i sin tidning XIX Siecle en skrifvelse, i hvilken han, efter att ha framburit sin tacksägelse för de mått och steg, som regeringen, mnormalskolans lärare och litteratörsällskapet vidtagit till hans befrielse, yttrar följande: klagarmyndigheten vid krigsrätten uti Strassburg syftade vida högre än till min ringa person. Den vill iogenting mindre än införa ex ny oerhörd princip i folkrät ten. Europas nya tyranner anse icke att en fransman i Paris, en engelsman i London eller en italienare i Rom kan strängt bedöma dem i en bok eller i en tidning, utan att i och med detsamma komma under deras domvärjo. Det behöfves blott att boken eller tidningen blifvit införd i Tyskland, till och med af en tysk, för att den kejserlige prokuratorn låter utfärda stämning mot författaren. Och om så författaren, efter ett eller flere års förlopp skalle förirra sig till det tyska kejsardömets gästvänliga jord, kan han gripas som jag, kastas i häkte som jag och anklagas för högförräderi som jag. Man kommer attförbrå honom att ha utspridt hat och förakt för den kejserliga regeringen, att ha konspire rat mot kejsarrikets enhet och att hafva utsått upproriska idber hos det eröfrade folket. De omständigheter, som ha gjort det möjligt för mig att undgå denna anklagelse, skola icke hvarje dag förnyas, under det att Bismarcks åklagarembeten, slagna i går, skola framhärda i sin teori och envisas att bestämma rättsvetenskapen efter sitt intresse. Det är derför nödvändigt, att alla Europas skriftställare tränga sig tillsammans och vända sig mot den gemensamme fienden. De skola behöfva hela sin talang rr Aa se. et 0 v bug bä IA 8 Jivt E R A be ÅR RR a mn mmm sm AM AL