Aftonbladet – 24 september 1872, sida 2

1 naturlig sak, att han företrädesvis bordej sr ed sitt intresse omfatta denna angelägen h et, och man hade anspråk på honom, somjre ke blott såsom yrkesman i allmänhet haftri nledning att tänka öfver dithörande frå-A or, utan som jemväl under en längre följd e! f år behandlat dem såsom militärisk skrift-p tällare, att han i afseende å dem skullelk sa mogna och stadgade åsigter. I stället! n ar man funnit honom, i temligen påtaglig ä fsigt att smeka det parti, som för tillfäl-h et hade majoritet inom Andra kammaren,lt ramlägga för riksdagen ett armåorganisa d ionsförslag, hvars hela byggnad icke kann nderkastas en skarpare kritik än den, somlk räffar densamma om den sammanställes medb e grundsatser, hvilka dess upphofsmans jelf ett eller annat år tidigare i utgifnajh krifter uttalat. I Vi ha förlidet år sysselsatt oss med dettalc örslag så utförligt, att dess karakter, så-s lan den framstår, då den belyses af hrs Mankells egna förut uttalade åsigter, ärll ära läsare väl bekant, och vi behöfva blottt rinra derom, att hr Mankell af 1871 för-1 ;rdade en försvarsorganisation så svag, sål: öslig och, ur de synpunkter han förr gjortj: rällande, så militäriskt oduglig, att han så-l! som det hufvudsakliga motivet för en dyik organisation måste uppställa den satsen, utt värt land företer tillräckligt utrymmel:! ill undvikande af fienden. Vi ha genoml: lenna erinran blott velat återföra i läsarens minne hr Mankells hållning i den fråga, med hvilken han borde företrädesvis vara förtrogen. t Hushållning med statsmedel har dernäst, enligt hans utsago, varit en hufvudpunkt i hans program, och ingenting kan vara lofligare och mera lofvärdt; men det har städse förefallit icke så alldeles konseqvent, att den som alltid till sin egen och verldens häpnad framhållit den oerhörda tillväxten i budgetens siffror (utan att så mycket låtsa om att denna tillväxt till en icke ringa del är mera skenbar än verklig, till följd af förändrade bokföringsmetoder och industriella affärers inblandning i statsbudgeten), är färdig att, den herrskande majoriteten till behag, utan ringaste vederlag uppoffra de till omkring 10 millioner rdr årligen uppgående tillgångar, som staten eger i grundskatter och indelningsverk. Detta är en metod att huskålla med statsmedel, som vi icke för vår del gilla och som väl icke heller lärer falla hufvudstadens valmän särdeles behaglig, då hr M. ville med inkomstskatt m. m. d., det vill med andra ord säga bevillning, fylla de luckor, som hans frikostighet mot en klass af jordegare skulle vålla i inkomstbudgeten och statens tillgångar i öfrigt. För vår del hysa vi för öfrigt den åsigt, att man till och med för ett så lofvärdt ändamål som sparsamhet med statsmedel icke får gifva till spillo takt, värdighet och akt ningen för i laga ordning tillkomna beslut. Då hr Mankell fann riksdagens s. k. värdighet icke böra förhindra densamma att upprifva sitt föregående år fattade beslut, och då han betecknade ett sträfvande att häfda Sveriges vetenskapliga ära såsom ett vädjande till nationalfåfängan tro vi likväl att han dref sitt nit för sparsamhet något längre än som väl anstod en hufvudstadens representant. ) Hr M. betecknar sjelf sin ställning såsom radikalens, och vi äro fullt och fast öfvertygade att icke den omständigheten, att han säger sig omfatta radikala äsigter, är i och för sig egnad att beröfva honom sympatierna hos flertalet af hufvudstadens upplysta valmän. Det sätt, hvarpå de upp: bära andra, mycket radikala representanter, vitnar häremot. Men hvad som väcker deras motvilja, det är då de se en person göra i radikalism, om uttrycket må tillåtas 088; såsom t. ex. då man sger en represen tant, för att smeka en på vissa håll rådande Jargon, idkeligen deklamera om lika röst rätt i kommunala frågor, under det ställ Iningen i verkligheten är sådan, att man måste ihärdigt kämpa år ut och är in för de ringaste jemkningar i den nu gällande lobilliga röstgrunden, och då hvar och en I med aldrig så liten blick för situationen Il vet att dessa banala deklamationer blifva tomma ord, som förklinga i rymden och enldast uppfångas af den klass politici, hvilIkas bevågenhet är så lättköpt, att det, såIsom man t. ex. fick höra på ett valmöte Thärom dagen, icke behöfves mer för att qvalificera en person till representant än latt han satt sitt namn under en petition om l utsträckt valrätt. Hos denna klass politici, I som älska ljudet, om än aldrig så tomt, men licke bry sig det ringaste om saken, står lockså hr M. i stor bevågenhet, det veta vi: . men vi antaga, att den utgör en icke så I synnerligt stor minoritet bland hufvudsta .I dens valmän, under det flertalet ibland den önskas representanter med fasta åsigter samt takt och värdighet i sitt uppträdande och derför icke torde komma att rösta på hi Mankell. Man har nyligen hört en talaro på ett di striktmöte förkunna, att hr Mankell mått ; vara en mycket dugtig man, efter som hal ogillas af så många och har så många mot ståndare. Oafsedt det naiva i sjelfva slut satsen torde ifrågavarande talare och de son tilläfventyrs tänka lika med honom bör: lägga märke till, att man från den sak-libe rala sidan bekämpar hr Mankells val, icke derföre att man anser honom ha så stor be tydenhet eller tror, att han i längden skal kunna utöfva något inflytande vare sig inon landtmannapartiet eller någon annan frak tion, utan derföre att man anser, att de 2) Hr Mankell söker i sin ofvannömnda meri förteckning misstänkliggöra våra på sin ti e lemnade redogörelser för dessa pinsamma ep soder af riksdagsförhandlingarne. Replike som afgåfvos i kammaren omedelbart efter t antydda yttrandena, vitna dock, att de ikan Met TC KF mens ON