Aftonbladet – 24 september 1872, sida 2

rörelse, då den mäktige hertigen som resi derade i grannskapet kom dit ned för att jaga. Då inträffade, att Sanct Georgs värdshus, hvilket i forna dagar hade varit post hus, men af hvars rum nu två tredjedelar voro stängda och den återstående tredjedelen ett rof för mögel och förfall, åter för en kort tid syntes lefva upp i sin forna glans. Deaf hertigens vänner, som icke fingo rum i slottet togo då in på BSanct George med ridknektar och hästar. De sex tio spiltorna, med hvilka den gamle stall drängen (som ännu, sedan fordom titulerades postiljon), plägade skryta, voro åter upp tagna. I alla de stora, gammaldags sofrummen flammade en munter brasa i spiseln. de tunga draperierna kring imperialsängarne voro dammade och vädrade, ljus lyste, skor stenen rök och muntra röster genljödo j det! gamla värdshuset, tills hertigen var trött vid att jaga, eller kölden blef för skarp och gjorde ett slut på hela nöjet. Då voro gäster, ridknektar och hästar snart åter försvunna och tystnad och ödslighet herrskade som förut. Men äfven dessa periodiska utbrott ai munterhet hade ingen verkan på den lugna enformigheten i Ellen Wynnes lif. Henne: morbrors hug, — stort, och af rödt tegel med en bred trappa af huggen sten och er blank messingsklapp på porten, låg straxt utom staden. På dess motsatta sida sträckte sig en stor, qvadratformig trädgård med fruktträd och blomsterparterrer och skugg rika. allser; der plägade Ellen promenera och tänka på Frank Scorrier och drömma on den lyckliga utgången af hans företag ati bli kolonist i Australien. Hon hyste just inga farhågor dervidlag ty hennes tillit till Frank var obegränsad men hon visste att morbrodern ingalunde