Aftonbladet – 23 september 1872, sida 2

ill följd af ett telegram från konung Wilelm, hvilken dock befallde, att det icke kulle offentliggöras förrän närmare order commit. Slutligeti ha åtskilliga högre officerare rån Metzarmån afgiivit mycket kompronetterande förklaringar om honom, och det säges också derför, att han anser sig förorad och blott söker att betäcka sig genom tt kasta skulden än på krigsministeriet ch armöhförvaltningen. än på sielfva kejsaren och kejsarhuset, enär han vill taga hämnd derför, att napoleonisterne nu lemna honom i sticket och tillskrifva hans overksamhet, att kejsaren blef fången vid Sedan och kejsardömet till följd deraf störtadt. Man väntar, att saken skall komma inför krigsrätten i November, och det säges, att 200 vitnen då komma att inkallas samt 2000 händlingar att föreligga. Det ultramontana partiet i Tyskland står fortfarande i ett temligen spändt förhållande till regeringen. En korrespondens mellan kejsaren och furst Bismarck å ena sidan och biskopen af Ermeland å den andra i anledning al nämnds biskops frånvaro vid den jubelfest, som den 12 dennes hölls i Marienburg till minne af provinsen Vestpreussens förening med preussiska monarkien år 1772, har blifvit offentliggjord. Den 22 i sistl. månad skref nemligen biskopen ett bref till kejsaren rörande denna sak. Kejsaren svarade med det yrkande, att biskopen skulle förklara sin beredvillighet att lyda låndets lagar i hela deras omfattning. Den 2 d:s skref biskopen åter ett bref till kejsaren, i hvilket han erkänner den verldsliga maktens oinskränkta suveränitet i statssaker, som tillika förklarar, att i trossaker den Allsmäktiges uppenbarelse är den enda och crubbliga lagen, och att han i detta hänseende endast kan böja sig för kyrkans auktoritet. I det bref, hvari furst Bismarck i egenskap af kejsarens officielle rådgifvare yttrat sig angående denna sak, betraktas biskopens mottagande af kejsaren såsom endast då förenligt med kronans värdighet, när hvarje tvifvel rörande biskopens erkännande af lagarnes auktoritet blifvit häfdt, och förklaras, att han derföre först måste erkänna inför kejsaren, att han genom att afkunna banlysning utan regeringens vetskap handlat mot landets lagar. Den 11 d:s yttrade biskopen i en skrifvelse till kejsaren, att detta tillkännagifvande å rikskanslerens sida stod i strid med det föregående brefvet från kejsaren, och att det skulle hindra honom från att taga del i högtidiigheterna i Marienburg. Slutligen visar furst Bismarck i ett bref, dateradt den 16 d:s, att biskopen till sin förklaring af den 5 dis bifogat sådana restriktioner, som göra hennes verkliga betydelse tvifvelaktig. Rikskanslern anmärker, att han begärt ett erkännande af det sakförhållandet, att biskopen handlat mot lagarne, och att biskopen icke svarat på denna uppfordran, En kongress af ovanlig art har i dessa dagar, enligt Norddeutsche Allgemeine Zeit ung, öppnatsi Berlin, Arbetarrörelsen har, sksom bekant, i detta land gripit ovanligt starkt omkring sig, och det gifves knappast längre något yrke, som icke har sin strikeförening och hvars medlemmar uppträda som en man mot arbetsgifvarne för att genomdrifva sina fordringar. Det är omisskänneligt, att denna rörelse har en stark socialistisk tendens och den hotar derigenom det nya riket med faror. Dessa politiska faror visa sig emellertid ännu i en oviss framtid; deremot känna alla arbetsgifvare sig i närvarande stund direkt hotade och här är icke blett fråga om stora fabrikanter, entreprenörer och kapitalister, utan om enhvar, som drifver en industriel verksamhet, den må vara än så ringa. Då arbetarne ständigt trädt upp i en tätt sluten falang, hafva arbetsgifvarne nästan alltid varit tvungna att gifva efter för dem, till och med om fordringarne gingo än så långt, och det är skäl att vänta att arbetarne komma att spänna bågen än styfvare. Under sådana förhållanden hafva arbetsgifvarne insett nödvändigheten att äfven sluta sig tillsamman, och början härtill gjordes af Berlins murareoch timmermansmästare, hvilka hafva stiftat en förening, hvaraf nu finnas medlemmar i nästan hvarje tysk stad. Detta exempel följdes af maskinfabrikanterne i Berlin, hvars förening dock närmast har en lokal karakter. I dessa dagar hafva slutligen snickarmästarne sammanträdt i Berlin för att stifta en förening, som skall omfatta hela Tyskland. Tjugufyra städer, bland hvilka Hamburg; Rostock, Schwerin, Liegnitz, Breslau, Dresden, Leipzig, Bromberg, Danzig, Magdeburg, Köln, Hannover, Görlitz, Posen 0. 8. v., äro representerade i denna kongress, och antalet delegerade utgör sextio, Till grundval för diskussionen är framlagdt ett program, som. väsentligen innehåller följande punkter: Kongressen har till uppgift att bilda en fast förening mellan alla arbetsgifvare i hela Tyskland, med en centralkomit samt provinsiella och mindre lokala komiteer, och så vidt möjligt är skall derjemte upprättas ett organ till diskuterande af de gemensamma intressena. En bestämd arbetstid skall bli gällande för hela Tyskland, nemligen från kl. 7 på morgonen till kl. 12 på middagen och från 1!2 på eftermiddagen till kl. 6 på aftonen, Denna arbetstid skall vara gällande både för vinter och sommar, och den betingas deraf, att frukost och aftonvard icke längre ätas i verkstäderna. Lärgossarne skola icke längre springa ärenden för gesällerne och dessa skola sjelfva hålla sig med verktyg. Arbete för dagslön skall, så vidt möjligt är, afskaffas. Ae oo LI OR MM 4 ed a 4 0 VR AD FS