Aftonbladet – 23 september 1872, sida 2

i hela norden var djupare bedrotvad, tinder de Novemberdagar, 1 Danmark sörjde vid fin köävnås död, och ingen man i hela norden var mer redobogen att draga svärdet i striden för Sydjutland och för Danmark. Han kunde icke få ein vilja fram i detia afseende, men hans sinnelag förtjenar från vår sida det varmaste erkännande. Hans maka, hvilken hän älskade innerligt, gick Bort — hans enda Barn fick ett nytt hem — han sjelf Blef dödligt Fjuk, öch hvårken moder eller dotter var honom nära, då lifvets ljus långsamt släcktes. Men likasom en talrik skara i onsdags stod utanför hans sista hviloläger i Malmö — i Ve modig glädje öfver, att konungen var hemma, men djupt och hijertligt sörjande, derför att hans hemkomst biott skulle bli ett sistä farväl — Få vär det icke blott konungens tjenäre, utan mannens vänner, som med oro lyssnade till hans svaga andedrägt. Ty konung Carl var älskad af många, hatad eller fruktad af ingen, Hans svagheter och fel buros öppet fram, hans goda egenska) en som talade till hjertan, skylde de aldrig. friade aldrig till fölkgunst, men den följde honom, till och med när han aldra minst tycktes påkalla den. Ty han var öppen och lojal som konung och som menniska, derföre buros menniskornas bjertan honom till mötes och han begråtes nu öfverallt i nordens länder, Ingen bättre önskan kan hör bäras den Broder, söm iu efterträder honom på tronen, än att en kärlek som till konung Carl och en tillgifvenhet som för drottning Lovisa må skänkas konung Oscar den an dre och drottning Sofia.