Aftonbladet – 18 september 1872, sida 3

sig vid Börjesson; att Sandberg då iakttagit, at Börjesson upprepade gånger utfört samma tempc oriktigt, och hade Sandberg äfven sett Wagnei gå fram till Börjesson och hört honom yttra till Börjesson något om stryk eller dylikt; att, då Wagner derpå vändt ryggen åt Börjesson, Sand , berg sett Börjesson göra ett hånleende och en föraktlig åtbörd, hvarför Sandberg, häröfver för. tretad, gått fram till Börjesson och tilldelat honom en örfil; samt att Sandberg icke ville bestrida det han vid tillfället äfven låtit undfalla sig mot Börjesson något oqvädingsord, såsom drummel, lymmel eller dylikt. Sergeanten Wagner uppgaf, att, — då på eftermiddagen ifråga varande dag manskapet vid 7:de servisen visat sig ytterst slappt och liknöjdt vid utförande af de öfningar, som dervid pågått, samt Börjesson, som förut ådagalagt prof på lätt uppfattning af instruktionerna och för öfrigt dugligJhet och raskhet, högst slarfvigt och oriktigt utfört de tempo, som kommenderats, hvarför ock dessa oftast för Börjessons liknöjdhet flere gånger måste, dels af servisen gemensamt och dels af Börjesson enskildt upprepas, — Wagner, sedan han förut omnämnt för underlöjtnanten Sandberg manskapets tröghet, men derpå fortsatt öfningarne, omsider, då dessa ej utfördes bättre än förat och särdeles Börjesson fortfarande visat likgiltighet. tillsagt Börjesson, att om han icke änrade sig, Wagner, kosta hvad det ville, skulle handgripligen tillrättavisa Börjesson, samt att underlöjtnanten Sandberg straxt derpå kommit fram till Börjesson och tilldelat honom en örfil. Härefter anhöll Börjesson att upplysningsvis få hörde fabriksarbetaren Leander Larsson och hamnarbetaren Oscar Andersson, hvilka förekallades och berättade: 1:o Larsson: att han, som varit indelad till tjenstgöring vid en annan servis än Börjesson, ifrågavarande dag på eftermiddagen iakttagit att Börjesson oriktigt verkställt anbefallda tempo, likasom att Börjesson, då han derför tillrättavisats af sergeanten Wagner, något skrattat och dragit på munnen, samt att, då Wagner seder-4 mera yttrat till Börjesson, att han borde hafva stryk eller fylikt, underlöjtnanten Sandberg framkommit till Börjesson och, utlåtande sig: Det skall jag gifva honom, tilldelat Börjesson en örfil; oc) . 2:0 Andersson: att han, som varit indelad till tjenstgöring vid 7:de servisen, sett Börjesson vid nu ifrågavarande tillfälle verkställa felaktigt ett par gånger de anbefalda tempo, hvarför han kommenderats att desamma ensam omtaga; att då Börjesson ännu en gång gjort oriktigt tempo, sergeanten Wagner yttrat till Börjesson: Om du 2 gör rätt, skall du få stryk, det må kosta hvad det vill, samt att, då Börjesson härvid dragit på munnen, underlöjtnanten Sandberg gått fram emot Börjesson och tilldelat honom en örn. På fråga om Larsson och Andersson uppfattat omförmälda skratt och leenden af Börjesson såsom varande riktade emot sergeanten Wagner, ntsade Larsson och Andersson, att Börjessons ifrågavarande beteende utom allt tvifvel gällt de personer, som stått i närheten och åsett exercisen, utan att Larsson och Andersson likväl kunde för detta deras omdöme uppgifva någon den ringaste grund. illspord hvarför Börjesson dröjt så länge med sin angifvelse mot underlöjtnanten Sandberg, uppgaf Börjesson, att han från början icke tänkt anmäla nu öfverklagade målet; men att hans kamrater vid fabriken, der Börjesson var anstäld, öfvertalat honom dertill, och att sedan han förfafves anmodat juridiskt bildade personer, som är i staden drefvo advokatyrket, att biträda honom i saken; redaktören Hedlund författat angifvelseskriften mot underlöjtnanten Sandberg. Sedan härpå underlöjtnanten Sandberg och sergeanten Wagner tillkännagifvit, att de icke tramstälde något ansvarspåstående mot Börjesson för det oskickliga beteende B., enligt de af honom åberopade persöner, fabriksarbetaren Larssons och hamnarbetaren Anderssons berättelser, : låtit komma sig till last, tillkännagafs, det detta ; protokoll skulle till hr regementschefen öfverlemnas för vidare åtgärd. Som ofvan. In fidem: Mauritz Lindberg. Parterna tillfrågades, om de godkände det upplästa protokollet, och svarade dertill atan vidare ja. Endast sergeant Wagner gjorde ett beriktigande, som synes af nästa l: protokoll, hvarjemte hr Wagner åter upptog : sin förut nedlagda hetelse att vilja bringa Börjesson till ansvar för hans oskickliga beteende, en hotelse, hvars mening man lätt attar, då man finner, att sergeanten åter lerifrån afstod, sedan Börjesson afstått från begäran om krigsrätt. Huru Börjesson dertill förmåddes, utgör on särskild episod i denna historia. Efter det man var på det klara med prosokollet, tillfrågades B., om han ville öfveremna åt regementschefen att disciplinariter vestraffa löjtnant S.? Börjesson, som naturigtvis ej förstod hvad saken gällde, kastade frågande blick på hr Hedlund, som då sick till honom och sade halfhögt: Begär rigsrätt! hvarpå B. mumlade: Krigsrätt! — Majoren erinrade hr H. om, att han ej gde rätt att biträda Börjesson, som var nyndig och kunde svara för sig sjelf. — rågan upprepades och B. stod tyst och veksam. Hr H., som blef alltmer upprörd f den scen, som här föregick, sprang åter ipp och ropade till Börjesson: Begär krigsätt, säger jag! — Majoren, som ej kunde illa detta förfarande, förständigade hr H. tt aflägsna sig, då han ej kunde tiga, hvilet denne ocksä genast gjorde, så mycket ellre, som uppträdet var honom ytterst insamt. När Börjesson, efter en längre stund, utom från förhöret, meddelade han hr H., tt han sagt krigsrätt, och att man fråat honom något om disciplinart och sagt onom, att det vore bättre. Hvad svarade B. då? Jag svarade ja. Så var detta förhör slutadt, hvilket utan vifvel varit ett af de mest egendomliga i itt slag. Hr H. visste väl, att han kunnat et oaktadt bringa saken till krigsrätt — ch det kunde kanske göras ännu, ehuru jjtnant Sandberg undergått den 8 dagars rrest, som blifvit honom ådömd.. Men han ille ej bringa såken vidare hvad svaranden ngår, hvars uppförande hade varit öppet ch värdigt. Deremot har han måhända ännu ett ord taladt med de herrar, som ledde majors;rhöret och som vägrade honom att lemna äranden sitt biträde. Huru mycket denne behöft ett sådant, rde vara klart af det redan sagda, men nnu mer, när man aktgifver på protokollet. Så lägges här i löjtnant Sandbergs mun, tt han sagt, att Börjesson gjort ett hånende och en föraktlig åtbörd — under et löjtnant S., enligt hvad af hr H. ögonlickligt antecknades, yttrade: När ser eanten vände sig om, grimaserade Börjeson i ledet. Sergeant Wagner talade väl ——— WO Ro At rt Kr Bet rt JR RU OO BO fn Pn HH RE