Aftonbladet – 18 september 1872, sida 3

1fråga till vitnena, och då detta af major L je l medgafs, spordes: Uppfattade vitnena Bör t. ljessons skratt eller dragning på munnen så Ilsom ett gäckeri eller hån mot befälet? — Frågan besvarades med ett bestämdt nej i) ehuru auditören ifrigt påminte vitnena om. 1Jatt de kunde få komma att styrka med ed ;-Ihvad de nu sade, med flera varningar. Hi -I Hedlund bad upprepade gånger, att få frå. gan och svaret rent anförda till protokollet, och när auditören slutligen syntes härtill benägen, förklarade han; att frågan då måste antecknas såsom gjord af Börjesson, eme dan hr Hedlund hade här ingen talan. Denne 1 Janmärkte, att han fått tillstånd att fram, ställa frågan, hvartill svarades: Blott att närvara. Auditören hade troligen ej hört .Idet tillstånd majoren lemnat, och denne sade intet. Den ofta hörda hotelsen om ansvarspåstående mot Börjesson gick ej i verkställighet, ty både löjtnant 8. och sergeant Wagner afstodo derifrån. Förhöret var nu slutadt och vitnena afI trädde, då hr Hedlund begärde att få utom I protokollet framställa en fråga till hr Bör jesson, hvilket medgafs. Frågan, som var föranledd af de fällda orden, att Börjesgon blifvit eggad till åtalet, hvilket hr H. ansåg vara anspelning riktad mot sig — var denna: Hvad är det, som föranledt Börjesson att väcka detta åtal? — B. svarade: att hans kamrater uppfordrat honom dertill och vilja ej lemna bonom i fred förr; hvilket hr Hed: lund styrkte, upplysande att Börjesson, åtföljd af en kamrat, infunnit sig hos honom för att begära hans biträde, hvilket hr H. dock ej velat gifva, förr än Börjesson förut sökt biträde hos några uppgifna jurister. Först när Börjesson af desse fått nekande svar, åtog sig hr H., ehuru ej lagfaren, B:s sak. Anditören betraktade nu stämningen och tyckte att det skulle vara intressant att få veta, hvem som skrifvit denna; stilen tycktes honom bekant, hvartill hr Hedlund anmärkte att han ej fattade med hvad rätt denn3 fråga gjordes; emellertid ville han upplysa, att det varit han, som författat och skrifvit ifrågavarande skrift. Vi skulle ej hafva anfört dessa utom protokollet fällda yttranden, derest det ej inträffat att, såsom man skall nedan finna, de blifvit det oaktadt omtalade i protokollet. Hr H. begagnade tillfället att anföra, det han skulle, efter den bekantskap han gjort med löjtnant Sandberg, gerna vilja inskränka sig till att på honom fordra minsta möjliga straff, men han måste tyvärr fordra det högsta, enär det vore angeläget, att svenska allmänheten finge veta, hvilket ansvar en officer har för en slik förseelse, då han sjelt är skyddad af lagen med sådana föreskrifter som flere års straffarbete för hans vederdeloman, derest hans förolämpning skulle framkalla ett subordinationsbrott. Härmed var detta majorsförhör slutadt. Efter några dagar infann sig Börjesson åter hos hr Hedlund och anmälde, att han var kallad till justering af protokollet, och då hr H. var ytterst angelägen att erfara, huru detta blifvit affattadt, skyndade han upp till förhörsrummet. Nu förständigades han af major L., att då han finge närvara, hade han dock alls ingen rätt att biträda Börjesson, och då hr H. bevekligt yttrade, att det ju kunde vara möjligt att rågon ofullständighet eller oriktighet insmugit sig i protokollet, hvilken borde rättas, men hvilket Börjesson ej skulle förstå att anmärka, svarades honom kort, att protokollet är nog riktigt. Detta blef nu uppläst och lydde sålunda: Utdrag af protokollet, hållet vid majorsförhör inom Kongl. Göta artilleriregemente den 26 Augusti 1872. Närvarande: Herr majoren och riddaren L. A. 8. Lindgren. Protokollet fördes af undertecknad, regements-auditör. Å regementets. chefskansli hade den 16 dennes S blifvit aflemnad en till chefen vid regementet, hr öfversten och riddaren m. m. Fr. Carlsohn ställd skrift af följande innehåll: Här följer stämningen, som är ofvan meddelad.) anledning häraf var, på befallning af hr regementschefen, kallelse till I dag kl. 10 f. m. utfärdad å förre beväringsynglingen, fabriksarbetaren Thomas Börjesson samt underlöjtnanten V. Sandberg, för att i saken höras; och kommo bemälde personer nu jemväl tillstädes; hvarjemte sergeanten G. A. Wagner, som erhållit ordre att vid förhöret äfven närvära, sig infann. Sedan ofvan intagna skrift blifvit uppläst, företrädde redaktören af Göteborgs MHandelsoch Sjöfarts-Tidning, hr. 8. A. Hedlund, samt anhöll att, på grund af en härvid företedd fullmakt för honom att biträda Börjesson vid den rättegång, som kunde komma att, i följd af angifvelsen mot underlöjtnanten Sandberg, ega rum, nu vid förhöret få Börjesson biträda; och tillkännagafs för redaktören Hedlund, att. då ifrågavarande förhör vore af alldeles enskild beskaffenhet, tillstånd för Hedlund, att såsom biträde åt Börjesson vid detta förhör uppträda, ej kunde medgifvas, men att Hedlund, derest han så åstundade, tilläts att förböret öfvervara. Härpå förklarade Börjesson, att han vidblefve angifvelsen mot underlöjtnanten Sandberg; hvarpå Börjesson berättade: att då han, jemte andre eväringsynglingar, tillhörande den servis, som instruerades af sergeanten Wagner, i fråga varande dag den 29 sistl. Juni på eftermiddagen, öfvat kanonexercis, Börjesson, af glömska utaf de tempo, som kommenderats, ett par gånger gjort dessa oriktigt, hvarför de måst omtagas; att sergeanten Wagner, som förmodligen hära! blifvit förargad, slutligen gått fram till Börjesson och yttrat. att, om Börjesson ej gjorde riktigt hvad honom anbefalldes, Börjesson skulle, såsom orden fallit: få stryk, hvad det än kostade-; samt att underlöjtnanten SYandVerg omedelbarligen derefter kommit fram till Börjesson och, under uttalande af något oqvädingsord mot Börjesson, tilldelat Börjesson en örfil med den påföljd att Börjessons mössa affallit. Underlöjtnanten Sandberg förmälde, att, då han sagde dag på eftermiddagen en stund åsett öfningarue vid 7:de servisen, der Börjesson var till Henstgörin indelad, sergeanten Wagner anmält hos Sandberg, att manskapet vid servisen visat sig på eftermiddagen särdeles slappt och liknöjdt vid utförande af pågående öfningarne, särdeles Börjesson; att Sandberg, som jemväl tyckt sig finna hos manskapet en viss slapphet vid öfningarne, emellertid färat förvåning öfver att Börjesson särskildt anmälts, då Börjesson alltid förut ådagalagt raskhet och hastig uppfattning dr rt be I Or rr -— ht I ft ki CI FNS Jå jr ÅR Kf 0 -—af instruktionerna; att Sandberg, som då icke! fästat vidare afseende vid Wagners anmälan, helst Sandberg, såsom han ock yttrat till Wagner, antagit, att den rådande starka värmen vore orsaken till den slapphet, som manskapet vis begifvit sig bort att H i VRT NN sat Ne