Aftonbladet – 17 september 1872, sida 2

unska regeringen, icke heller kan upphäf8 annorledes än med hennes samtycke. i erkänna, att vi, då Tyskland år efter år nderlät att uppfylla sina förpligtelser emot 38, knöto vårt hopp om uppfyllandet af våra nspråk vid Frankrike, och att våra symatier, hvilka Tyskland gjort allt för att ga ifrån sig, stodo helt och hållet på det örras sida under den förfärliga kampen. i erkänna, att den politiska ställningen i iaropa väsentligen förändrats genom den fgörande seger, som de tyska härarne vunno enom tapperhet och öfverlägsen ledning, l ch vi böja oss för detta resultat och dess onseqvenser. Vi inse, att vår framtid må-. te byggas på ett vänskapligt förhållande ill Tyskland, och vi tro, att, fastän vi äro nycket små i jemförelse med det tyska ri:ets millioner, det likväl icke ens för detl näktiga Tyskland är alldeles betydelselöst tt vara försonadt med Danmark och den kandinaviska Norden och sålunda ha en lottad punkt i sin rustning betäckt. Vi ro redo att träda i detta vänskapliga förvållande till Tyskland, att glömma allt let framfarna och börja en ny tidräking. Vi hysa intet begär efter land eler folk, som är tyskt och skall förblifva let, vi göra oss inga tllusioner och känna ör väl verkligheten -att lefva i ljufva lrömmar, vi taga förhållandena, sådana de iro, men vi fasthålla dervid, att vi ha en national fordran på Tyskland och att denna måste uppfyllas genom en ärlig och billig öfverenskommelse, innan vänskap och godt förstånd kunna aflösa den genom långa och bittra strider alstrade antipatien. Vi önska detta afgörande snart, för vår egen skull, för slesvigarnes skull, för Tysklands, det verkliga Tysklands skull. Kommer det, skola vi å vår sida trofast göra, hvad vi kunna, för att skapa en ömsesidigt välvillig stämning och åter knyta de band, som tiden sönderslitit. Uteblir det, nekas det oss, korsar man öfver både den nationala och den fördragsenliga rätten, då ha vi intet val, då tvingas vi till att fortfarande anse Tyskland för vår fiende, då skall en hvar, som tager till svärdet för att bryta Tysklands makt och splittra dess enhet, bli helsad af oss såsom den, hvilken försvarar äfven vår sak mot hänsynslöst våld och förnekelse af rätten. Huru olika åsigterna än kunna vara ibland oss danskar, och huru stark partisöndringen än kan för ögonblicket synas, så är likväl detta allas mening, allas gemensamma öfvertygelse. Det finnes ej i Danmark något politiskt parti, ej någon fraktion af betydenhet, som i denna punkt skiljer sig från det öfriga folket, och den, som i oförsigtiga yttranden under lidelsefulla debatter spekulerar på, att åsigter skola komma till rodret, med hvilka Tyskland kan komma till enighet om att öfverkorsa hela pragerfredens art, V, han gör upp räkningen utan värden. Vi äro tåliga och tysta, derför att vi inse, att vi icke kunna med framgång taga initiativet, men vi känna alla som en man, att detta är en lifsfråga för vårt fädernes land, och alla fasthålla vi, i trots af alla sofismer, i trots af alla demoraliserande för sök, som en man vid det säkra hoppet, att vår rätt skall en dag blifva tilltyllestgjord durch Gottes Fiägung, om det icke blir genom deras handlingar, som nu äro herrar i denna sak. — nu 0