Aftonbladet – 16 september 1872, sida 2

rande middagsgästen, Franks kusin, Tom Callow, en ung landthushållare, hvars ovan liga praktiska duglighet hade ledt till der fördelaktigaste realisation af egendomen, Middagen serverades genast och alla tre gjorde anrättningen full heder. Då duken blifvit tagen af bordet och deserten samt vinet framsatt, fyllde mr Maunder sitt glas. räckte Frank handen och önskade honom all framgång i det nya lif, hvaråt han tänkte egna sig. Tom Callow deltog med stor hjertlighet i denna skål och derefter uppstod en tystnad som bröts af Frank. Missbelåtenhetens demon, hvilken fått insteg hos honom under promenaden från jernvägsstationen, efter Ellens afresa, måste säkerligen åter ha stulit sig öfver honom, ty hans ord föllo sig sålunda: Mycken tack, mina goda vänner, båda två, för dessa välönskningar, hvilka jag vet att ni af hjertat hysa. I sanning erkänner jag mig stå i stor förbindelse hos eder, inte blott emedan ni önsken mig lycka för fram: tiden, utan emedan ni, genom råd och dåd, satt mig i stånd att börja en ny bana i en något bättre ställning än en tiggares. En tiggares! upprepade mr Maunder, vida bättre än så, tyckes det mig. Jag känner inte till många fattighjon med en förmögenhet af åttahundra pund i nya, vackra, Englands banksedlar! Ja, och när man dertill tar i betraktande priset på jord derute och dess ypperliga beskaffenhet, inföll Tom Callow tvärt, Åttahundra der motsvara i det närmaste tretusen här i landet. Ja, ja, jag klagar inte, sade Frank. Jag är eder mycket förbunden för allt hvad pi verkat, som jag också nyss sade. Jag vill gerna tro att det beslut jag tagit var