Aftonbladet – 14 september 1872, sida 2

Jernvägen sträcker sig här på en bank hvars ena sida begränsas af det förutnämnda sidländta fältet; på den andra sidan, jus midt emot den punkt der fången hoppade ut ligger ett gammalt, öfvergifvet kalkbrott i sluttningen af kullen, ofvanpå hvilken er smal remsa skogsmark undanskymmer de dei bortom liggande, bördiga ängarne och klöf. verfälten. På stojet och skriken af förföljarne hade bortdött på afstånd, släpade sig en karl långsamt och med möda upp ur diket, som låg rätt innanför staketet, hvilket skilde skogen från kalkbrottet. Han reste sig så pass att han lät sin haka hvila på den öfversta träribban på staketet och blickade länge och uppmärksamt på fj Ikhopen, sx årog sig alltmera nedåt åtranden. Det är bra, mumlade han för sig sjelf; gå på ni åt det hållet och vänd inte om häråt ännu en fn eå skall Jag tacka er, edra djeflar! Pet är just likt de dumhuf: vudena att tro en förnuftig menniska ge sig af utåt öppna fältet der, för att bli öfveranrungen som en hund eller gömma sig der nere i de der dikena, för att bli utkratsad som ett gräfsvin, då han ger pån möjlighet att krypa upp till skogskanten här och lägga sig ned i skydd af ormbunkar och busksnår. Det blir -svärt nog ändå för mig att komma någon väg. Jag är just liksom sönderbruten i alla leder efter det der lustiga hoppet; tänderna skallra i munnen på mig och det brusar och hviner i öronen, liksom vinden blåste rätt igenom hufvudet på mig. Och de här fördömda jernringarne kring handlefyarne! Om jag bara vore dem qvitt, så skulle jag nog komma undan på något vis, Det finns många hus utanför Rochester och Ohatam, der de nog skulle taga emot mig och hålla munnen tills första oväsendet